Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1854, sida 1

vid att se dig stå här och torka ut, som ett träsk i solsken, under det en hel syndaflod rinner i dina kamraters strupar. Gå öch drif upp din lifström med några goda klunkar, ty ser jag rätt är du snart bottenfrusen, och jag lofvar dig att här föreställa din värda person, det vill säga, jag svarar dig för denne gode fånge, och att du skall återfinna honom lika god som du lemnar honom. Soldaten såg på dvergen tvekande. — Hvad du ser på mig, din kanalje, som förstode du icke att det finnes folk med hjerta i bröstet, och att, då detta fått sin plats i mellanvåningen, mellan strupen och magen, det lätt kan från beggedera hållen få påminnelser om sin nästas behof. — Ni svarar för fången? — sade soldaten, som länge stått och sväljt på förtreten att icke få en droppa med af traktaten. --Fången! Din åsna! Hvar ville fången ta vägen? Befinner han sig icke inom Kremlns murar och de goda Moskoviternas vakt? Men det är sannt, vi stå här så ensamma som ett sjömärke på ett grund, och du kan icke vika från din plats utan att bli sedd. Låtom oss dölja oss i hopen! Han gjorde ett betydelsefullt tecken åt Stael, men denne rörde sig icke från stället. — Hvad! Ni lyder icke mina råd? Tycker ni icke spektaklet är nog stort det förutan? — Jo visst! Och derför behöfver det icke förökas med extra ll. scener af en narr. gycklet till sin konst är han menniska till sin natur, och kan så mycket varmare offra sig för tacksamhetens känslor som dessa så sällan väckas i hans själ. Stael fästad. forskande sin blick på honom. Naddins hela fysionomi var förändrad; det var som om han för ett ögonblick bortkastat en vidrig mask; men i det nästa låg löjets tvungna grin ånyo på hans tjocka läppar, och han sade: — Följ mig, som vore jag galionen och ni akterstammen på samma skuta! — och med dessa ord drog han sig in bland en hop som slockat sig utanför portalen till ett af de stora palatserna kring platsen. . Här lemnade soldaten dem. Knappast såg Naddin sig qvitt Idetta besvärande vittne, innan han hviskade till Stael: — Vet ni, hvem detta palats tillhör? — Min gode vän, och arma satan! Mitt hjerta vill brista — Herre, vet ni hvad en narr är? — — Fast han gjort —