Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1854, sida 1

kan, hvari Holzt med sin maka och sin lilla slicka besann sig, och hvilken i trängen vanligen brukade hålla sig i närheten af min vagn. En dyster aning genombäfvade mig. Jag steg ur och, vadande i snön nästan till knäet, gaf jag mig in i massan al bagaget för att efterfråga Holzts åkdon. Ingen hade sett det, eller visste något spår efter det. Då tog jag några soldater till häst med mig, skaffade mig sjelf en sådan och vände tillbaka på vår väg, emedan jag fruktade att kusken, förvillad af snön och mörkret, kommit ur trängen och tagit vilse om vägen. Denna fruktan var endast alltför välgrundad. I en snödrisva, icke tio alnar från vägen stodo hästarne och kibitkan nedsjunkna; i den senare funnos Holzt och hans trogna maka ihjalfrusna. De suto sida vid sida, under den der samma kappan, som ni nyss sett mig bära, hon lutad öfver hans sårade och lidande bröst, som hade hon ännu i dödsminuten velat beskydda honom och med sin andedrägt uppvärma honom, han med armen om hennes lif; och midt emellan dem satt flickan der hopkrupen. Antingen nu blodet flyter hetare i barnets ådror eller att kärleken ur föräldrarnes brustna hjertan meddelade det lifvets värma, allt nog, på dess ansigte förmärktes ett tecken till lifsfårg och då jag lade min varma hand på dess hjerta, började dess slag höja sig. Jag knäppte nu flickan inom min egen kappa och förde henne så, framför mig, på min häst tillbaka till min vagn, under det soldaterna spände sina hästar för kibitkan och följde efter. Kanhända bidrog skakningen af ridten att sätta blodet i omlopp på lilla Sigrid, ty vi hade icke hunnit långt innan hon började röra sig och krya upp sig, fråga efter — mamma och pappa. — Frampå dagen kommo vi till en by, der vi funno ett godt qvarter; och der hon efter en netmlss behandling återvann sin förra liflighet och rasknet. I en liten skogspark, som låg helt nära byn — der vi i tvenne dagar fingo qvarstanna och hvila ut — uppkastades af soldaterna en graf under den djupa snön, der, vid trummors klang och snart sagdt, hela regementets snyftningar, löjtnant Holzt och hans trogna maka nedsänktes, sida vid sida, bröst emot bröst, såsom döden funnit dem. Kappan hvarunder de utandats sitt lif och kärlek, uppoffringar och ståndaktighet, tog jag som ett dyrbart arf åt deras dotter. Under många svåra strapatser har den sedan följt oss, — mig och lilla Sigrid, ty ni kan förstå att vi efter den dagen hörde tillsammans, och under den har jag alltid funnit oss såsom under makten af en talisman.