Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1854, sida 1

SO HA — —— ——————— Men, — sade Stael. — Hvad i all verlden tänker ni taga er till med flickan? — I sanning, om jag det ännu rätt vet, och er fråga skulle göra mig ett ganska stort bekymmer, om jag icke tänkte att han, som icke låter en sparf falla till jorden utan sitt behag, har kärlek och makt till öfverflöd för detta lilla stackars barnets framtidsöde. Men, kapten, min berättelse har redan allt för länge uppehållit oss vid ämnen som för er icke kunna hafva samma intressen som för mig. Förlåt mig det! Nu är turen hos er att underhålla mig och jag ber er att icke göra ett alltför kort sammandrag af berättelsen om edra öden under de år som förflutit sedan vi sist samspråkade. — Om fem års fångenskap skulle det knappast vara fem ord att säga om ..... — Ni afbryter er. — — Vidare! — Om icke hjertat hade sin historia; eller hur, kapten? Har jag gissat rätt? I detsamma lät Hysings vaktare påminna om att den timme var inne då fångarne, en och hvar borde befinna sig i sina qvarter, och mot denna påminnelse fanns ingen apell. — Farväl min kapten! — sade Hysing. — Ett ord måste jag dock säga er, innan vi skiljas. Min prestkappa och min handbok har jag ännu till er tjenst, i behåll; oaktadt de goda ryssarne i öfrigt sökt befria oss från all den lösegendom, som kunnat påminna oss om bättre tider.