Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1854, sida 1

Innan Hysing sjelf tog sig något till godo deraf, lagade han att lilla Sigrid fick sin förplägning, hvarpå han med öm omsorg inbäddade henne i kappan och lade henne att sofva, under det han till Stael yttrade: — Också hon har fått betala sin dyra skatt af de offer de sista olyckorna utpressat. — Hennes far har då stupat i kriget. — Stupat, — det vore afundsvärdt, nej! .... — Tittut, pappa Hysing! sade barnet och stack leende upp hufvudet ur kappan. — Sof, din lilla satunge, ty nu vill jag prata med denna herrn och vara af med dig. Du kan dessutom vara både trött och sömnig. — Nu vill jag prata med dig. Kom och sätt dig här hos mig! — Kryp ner i kappan och sof, säger jag dig; skall du få se på min klocka då du vaknar. — Nej! Nu vill jag ha din klocka! Gif mig den genast! — Nu? Nej det sker aldrig! — Jag vill ha den, hör du! Gig mig den bara, söta .... snälla . . . . goda .... rara .... — Satunge, hvem kan säga nej längre? Men vill du sofva sedan? — Ja, — svarade flickan. Men knappast hade hon fått klockan i sin band, innan hon sprang upp, yrvaken; fattade eldgaffeln och började rida häst, hvarvid hon dinglade med klockan mot både stolar och bord, samt bringade dessa i ett kaos midt på golsvet och förde ett väsende, som ingalunda gjorde skam åt den drägt hon bar. — Ha, ha, ka! skrattade Stael. — Ni som så noga tycks öfverväga theorierna för maktens bruk och missbruk, ni iåter ett barn få envåldsmakten öfver våra örons ro. — Hade det varit en pojke, kapten, skulle jag gifvit honom en stut vid hans första knystning, och vi skulle fått se om han icke sofvit vid det här laget; men, en flicka! Hvem kan då ha hjerta dertill! Tyst Sigrid! du hör kapten tycker icke om att du larmar! . Men Sigrid tycktes icke höra derpå, och Stael sade: — Ni tycks verkligen ha tagit er vatten öfver hufvudet, min vän, med den der lilla skyddslingen. (Forts.)