Den 9 Maj. På ett annat ställe i bladet finner läsaren en uppsats i bränvinsfrågan, för hvars intagande i dagens n:r ins. varit så ifrig, att han derför betalt annonsafgist. Detta kan likväl ej hindra oss, att upprepa några oförgripliga yttranden i ämnet. Ins. antager helt enkelt, att de smärre jordbrukarne skulle blifva ruinerade, om d ej få förstöra sina produkter i bränvinspannan och grundar sedermera på detta antagande sina långa klagovisor. Men det är just detta antagande som är falskt, och som ins. åtminstone borde hafva sökt på något sätt bevisa. I stället för att Ins. påstår, att den mindre jordbrukaren blisver ruinerad, om han måste upphöra med bränvinsbränningen, så visar erfarenheten tydligt, att icke blott den mindre, utan äfven den större jordbrukaren berga sig mycket bållre, då de upphöra att tillverka bränvin. vi skulle kunna uppgifva mångfaldiga exempel härpå. — Det bästa beviset på huru litet Ins. gjort sig reda för dessa förhållanden, lemnar hans i samma andetag fällda yttrande: Vi ha i så många år brännt 6 månader och det har gålt bra. — Nå hur bra har det gått? Jo så — att bonden har släpat med svett och möda. — Men nu är det just derhän man sträfvar, att bonden ej skall släpa hela sitt lif igenom med svett och möda utan någon behållning; utan att han, genom en bättre ladugårdsskötsel och ett derpå grundadt bättre jordbruk, skall kunna äga en god bergning och det icke blott för sig, utan åfven för sina tjenare. Insändarens farhågor för sädesprisernas alltför djupa fallande, sedan bränvinstillverkningen minskats, äro tyvärr blott alltför litet grundade. Vi säga med afsigt tyvärr, ty ingenting är lyckligare för ett land än låga priser på födoämnen, likasom ingenting olyckligare än hunger och dyr tid. Emellertid torde vi ej så snart komma derhän, ty den ofantliga konsumtionen i England, mot hvilken den svenska produktionen är en droppa i hafvet, skall åtminstone under de närmaste åren, då spanmålstillförseln från de bördiga länderna vid Svarta hafvet otvifvelaktigt blifver i hog grad förminskad, kräfva allt hvad Sverige någonsin kan aslåta. Begagnade vi dessa konjunkturer till att exportera de ofantliga qvantiteter spanmål, som nu kastas i bränvinspannan, till folkets både fysiska och moraliska förderf; använde vi våra ymniga jordfruktsskördar på våra ladugårdar, så att äfven ifrån dem en bop produkter kunde utföras, så skulle Sverige inom så år blifva ett lika välmående land, som det nu är utfattigt. Men hvad bry sig våra bränvins