allt detta val att besara så vådliga följder för vårt land, som Svenska Tidningen synes vilja komma oss att tro? En sådan våda skulle förutsätta, att de samma makter, hvilka begärt vårt biträde och offrat så mycket för ett mål, i hvilket de med hvarje stund få ett ökadt intresse, äfven i sina enskilta, utom de allmänna verldsangelägenheterna, skulle på det gamla, monarkiskt-machiavellitiska sättet, lemna alla åtagna förbindelser å sido, samt lemna oss till rof åt densamma eröfringslystnad, detsamma kulturoch frihetshat, som de funnit sig böra hämma och tillintetgöra, då det gällt några för deras intressen ännu mindre vigtiga, men för deras biträde ännu svårare åtkomliga turkiska provinser. I sanning, någonting så otroligt, att det blott kan åberopas af ryska agenter, eller af dem, som harmfulla öfver den styrka de stora verldshandlande makternas stöd och uppmuntran gifver åt utvecklingen al folkens frihetssträfvanden, finna sig vara själafränder med allt tyrannvälde på jorden. Man skulle förutsätta, att hela detta krig blott vore, såsom under envåldsstyrelsernas gyllene tider, ett utbrott af regenternas maktlystnad, kabinetternas intriger, o. s. v. Men det är likväl något helt annat. Det är frukten af nationernas framsteg i rättsbegrepp, i sjelsständighetsbegar och frihetskänsla, i begrepp om deras gemensamma fördelar af inbördes skyddsförbund och ostörd, fredlig verksamhet. Midt under krigets förfärliga åskor skola vi skåda sanningen af denna sakernas vändning, och sjelfva de stridsrop, som nu höjas öfverallt i det af gamla envåldsformer och undertvingade nationaliteter söndrade Europa, visa att i folkens bröst råder ett behof af enighet, af samverkan och gemensamhet, hvilket ytterst har sin hjelpande kraft i — freden. Den som härefter, sedan verldsstriden slutats, bryter staternas fred af eröfringsbegär och lattsinne, skall säkert hafva alla till fiender. Sådan synes den rätta uppfattningen af Sveriges närvarande förhållande till ryska frågan böra vara. Ingen tvekan, i fall ryska politiken envisas, att för utvidgandet af czarväldet störa verldens fred och underkufva andra länder, och det öfriga Europa står fast vid beslutet att förhindra maktutvidgningen och återställa lugn och jemnvigt i statsförbundet. Att vi, för att häruti biträda de andra makterna, behöfva bitraden tillbaka, är hvarken något sårande för vår nationalära eller något fördömligt, då vårt deltagande är till en verldsallmän nytta. Kommer dertill, att det betryggar vår egen framtida sjelfstandighet, äro alla betänkligheter ännu mera obefogade. — Men vilkoret för allt är: att Ryssland ej på annat sätt kan tvingas till fred och garantier för en fortfarande sredspolitik. Kan det ske, utan vårt upptradande: kan czaren bevekas af sitt folks lidanden, och kunna Österrikes och Preussens ingripande i frågan uträtta nog, då må vi lugnt motse händelsernas utveckling. Men om ej hopp dertill finnes, så bör man hoppas, att svenska folkets omdöme ej förvillas af förespeglade vådor, och att vår regering icke tvekar om sin pligt. Den är ej inskränkt till stundens små fördelar; våra efterkommandes välfärd bör vara hennes högsta mål. Ås å A A