Tidningen ganska välbetänkt tagit så bra till vid beräkningen af kostnaderna för 60, 000 man, om den menat 4 millioner banko i månaden, att detta kunde något afskräcka, men säkert är, att menades riksgåld, så vore det på samma gång en ekonomisk vinst för de allierade, och ingen pekuniär förlust för oss; derest nemligen vår framtida sjelfständighet betryggades, genom ryska maktens återaflägsnande från våra gränsor. Man kan vara af den ganska rättsinnade tanken, att subsidiekrig äro förkastlige, såsom en handel med menniskolif och nationers krafter, då dessa krig föras blott för andra makters fördel; men om dessas fördel, om hela jordens fördel derjemte kan direkt och indirekt leda till vårt eget lands framtida trygghet och väl, så ändras förhållandet, och hvad som eljest vore förkastligt blifver icke blott tillåtligt, utan rent al rättfärdigadt genom det höga ändamålet. Svenska Tidningen synes dock hafva vid kostnadsberäkningen förgätit, att kriget ej skulle föras i eget land; att stora tillgångar uppstå, då det föres i ett främmande, och att således, så väl häri, som i Svenska Tidningens sats, om den stora skillnaden mellan Sveriges försvars-krafter och anfallskrafter, skulle vara en så stor skillnad. Det vissa är: att våra anfallskrafter i proportion äro vida större än våra försvarskrafter; ty om vi anfallas, hvilket kan ske från Haparanda till Strömstad, så skulle, heldst med den underlåtenhet hvartill styrelsen gjort sig skyldig, att hvarken utbilda en fullständig solkbevapning, eller att lämpligt ordna ett förrådssystem, omöjligt sådana truppmassor kunna ens på de hufvudsakligaste punkter så hastigt uppställas, ännu mindre på de många der fienden med fördel kunde taga fast fot, att ej stora lidanden och uppoffringar ifrågakomme, innan han kunde bortdrifvas. Deremot öfvergår det alldeles ej möjlighetens yråns, alt såsom ins. i Aftonbladet ifrågasatt, 60,000 mans anfallskraft skulle kunna åstadkommas, om genom biträden af utländska makter alla behof kunde fyllas för deras utrustande till ett fälttåg i utlandet, ehuru vi gerna medgifva, att en sådan styrka vore det yttersta, som väl kunde ifrågasättas. Men härvid återstår alltid den frågan: skulle, i fall Europas makter nodgas förena sig mot Rysslands eröfrigsplaner och verldsherrskareanspråk, en så ofantlig stor landtarme, som Åst.-BI. ins. påräknar, och Svenska Tidningen tagit fasta på såsom otänkbar: skulle verkligen en sådan behöfvas? Härtill kan man ganska lugnt svara nej! Beherrska de allierade flottorna Östersjön, äro de tillräckligt starka, att på samma gång bevaka ryska kusterna och inuti finska viken qvarhålla ryska flottan overksam i sina stationer; ega de nog trans: portmedel, att lätt kunna förflytta armeens stridskrafter från en till andra punkter, så behöfvas hvarken 60,000 svenskar geller 120,000 man allierade, för alt försätta Ryssland i det betänkligaste läge för sina nordvestliga delar, under det att dess största stridskrafter äro upptagna i de öfriga delarne af det vidsträckta området. Man skulle till och med kunna äsidosätta all tanka uppå, att finna vissa ibland de sjelfherrskaren nu underkastade, ursprungligt icke ryska nationaliteter benägne att afskudda sig träldomsoket; att likväl den polska dertill är benägen kan ej betviflas, äfvensom att iryska östersjöprovinserna finnas många anledningar till önskningar för ett lagbundet samhällsskick, och detta vore redan nog för att gifva en ofantlig vigt åt en äfven ringare anfallstyrka än den, som lätt kunde tillvagabringas. Det är otvifvelaktigt, att redan en allierad armå af 40 till 30,000 man, i rättan tid hotande med landstigning, än vid de flera dertill lämpliga punkter å finska vikens kustländer, än vid Lifland och Kurland, skulle till den grad sprida och utmatta ryska försvarskrafterna, att resultatet icke skulle uteblisva, och såsom jag i ett föregående tror mig hafva antydt, vore äfven en mindre styrkas uppträdande nära polska gränsen tillfyllest, för att sramkalla en resning, hvilken under närvarande förhållanden blott återhålles genom konsiderationer för tyska stormakternas inre ställningar och den hopplöshet, som hos polackarne råder, så länge de ej se någon uppträda till deras skydd. Alla betänkligheter vore slut, så snart de nämnde stormakterna finna sig böra taga parti — och Sv. Tidn. må nu säga hvad den vill: om dessa två tyska stormakter till och med toge det parti, som man ej gerna kan förmoda, att kasta sig på czarväldets sida, så kunde äfven betänkligheterna, af nyss anförda skäl, gerna lemnas åsido; ty dessa stora mosaik-stater skulle sannerligen snart befinna sig ur stånd att sammanhålla sina egna fogningar och tillika värna det väldets fortfarande öfvermakt. Det blefve snart lemnadt åter till sig sjelf allena. Åk moocc 333 1 A.