Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1854, sida 1

wiil. ————————— Cdo— ——— GEORG bOCISLAIS STAEL v. HOLSTEIN. Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 105.) Det är sannt, — sade Stael med stolthet, — att mitt hjerta lågar för dottren till den hjelte, som vid Narva lärde ryssen hur den svenska fosterlandstroheten låter dagtinga med sig; men skulle jag också det förutan kunna lyssna till förslaget att affalla från min tro mot konung och land, måtte hon då slita min bild ur sitt hjerta och lemna mig till den usla lott, som löftesbrytarn och lycksökarn förtjenar. Nu föll det sista fjället, hvarmed Naddins försäkringar och generalens eget hopp betäckt hans öga, och en förfärlig blixt bröt fram genom det ljus som uppgick deri. Hade icke Stael varit czarens fånge, och Tschammer vördat sina förbindelser mot hans lif som sådan, våga vi ej svara för den hämd ögonblickets raseri kunnat ingifva honom. Nu tvingade han med krampaktig styrka sina känslor inom sitt eget bröst, och skyndade att albryta detta uppträde, i det han påminde om den pligt som kallade furstinnan och honom till deras gäster. Knappast hade de lemnat rummet, innan Naddin kröp fram undan sitt gömställe och med en bedröfvad min utbrast: — Så hafva de blottstallt min heder som ärlig bedragare i tacksamhetens tjenst. Med narrens kloka anseende är det förbi, och med mitt skinn! . . . Hända hvad som hända vill, få de nu skylla sig sjelfva! Ha, ha, ha! Hade de blott kunnat hålla god min, med hvilken innerlig fröjd skulle icke furstinnan ha ställt ihop dem, det första generalen vände ryggen till slot tet; och det har då aldrig låtit länge vänta på sig.