Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1854, sida 1

fetens embetsdrägt. Men det är icke värdt att skämta med eländet om icke för att visa att man är man att bära det. — Den drägten har trohet mot kung och land adlat, och jag hoppas att vår Herre känner sina tjenare lika väl under den ena kappan som den andra. — Det är rätt, för första gången gräla vi alltså icke, kapten, och det är den der soldatkappan skuld till; icke för att den bäres af mig, förstår ni, utan derför att ett helt himmelrike af kärlek och frid bott under den. Ja, Gud bevare kungen! Men nog hade det varit bättre om hans makt hindrat honom att låta det komma så långt, hvarken med honom sjelf eller hans arma folks elände. — Men i olyckan har kung Carl visat sig störst; och hade han icke förmått sätta allt på spetsen, skulle han icke heller kunnat utveckla detta öfvermenskliga hjeltemod och denna oböjliga karakterstyrka, som ännu bryta sin glans genom hans lyekas mulnade himmel och sprida en gloria öfver hans rykte, hvilket utgör hans fienders afund. — Men denna förbländande storhet väger blott på individens vågskål, då deremot det pris hvarför den köptes kostat millioners lif och väl. — Och hvilket svenskt hjerta tror ni klagar för det pris som svenska namnets odödlighet kostat? — Ack, min kära kapten, tyvärr återfinner jag er efter sju års skiljsmessa på samma punkt, som då vi skildes! Det är beklagligt! — Det är jag återigen färdig att bestrida er: Det utgör mannens ära att förblifva fast vid sin en gång fattade öfvertygelse. -— Utan sjukdom stannar barnet aldrig i vexten. Så är det ock med våra ungdomsbegrepp; äro de friska måste de vexa ut soch förändra sig med vår erfarenhet och tidens förhållanden, fördomar och ensidighet äro de sjukdomar som göra dem till dvergar. — Men, kapten, ni har väl en mugg öl och en pipa tobak att bestå mig? Tungan kännes mig som fastfrusen i halsen, och min gom är så anstucken af den otäcka ryska löken, att den behöfver en grundlig lustvexling för att bli qvitt derisrån. (Forts.)