Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1854, sida 1

som om sjelfva naturen velat draga en sorgeduk öfver den skådebana, som väntade det ädla lustspelet af den ryska örnens segerfest öfver det svenska lejonet, och förhånandet af de tappre krigare, hvilka skurit odödlighetens lagrar åt sitt tidehvarfs mannamod och kämpadygder. I sitt qvarter i Belorgorod eller Hvita staden, — en af de förnämsta delarne af Moskau — stod Stacel vid sitt fönster och såg hur de från alla kanter ankommande svenska fångarne, i större eller mindre flockar drefvos genom gatorna, för att föras till de för dem utsedda qvarteren. Aldrig, hade svårmodet så tryckande lagt sig på hans unga bröst som vid denna syn. Så stod han ända till dess skymningen började inbryta, då han hörde dörren till sitt rum öppnas, och såg en person inträda. Allt sedan hans återkomst från Gortschin hade han sunnit sin förut medgifna frihet så kringskuren, att han hvarken, såsom dessförinnan, sick mottaga eller besöka någon, utan måste lefva alldeles afsöndrad från alla, hvarför åsynen af en mensklig varelse i hans ensamhet var honom ganska välkommen. Detta glada intryck minskades ingalunda då han, på ärlig! svenska och af en röst som klingade med ett från sordna dagar bekant ljud, hörde sig helsas: — God afton, hederlige vän! Skulle vi då återse hvarann i den babyloniska fångenskapens elände? Förgåsves sökte han väl i skymningens matta dager, att i de, af ett yfvigt skägg kringväxta anletsdragen, hvilka visade sig från inhägnaden af den höga, uppslagna kragen på en soldatkappa, samt af den kolosala figur som denna tycktes omsluta, upptäcka den bekantskap rösten återkallade; men då den fremmande slutligen, kastande af sig kappan och nedhalande från sina armar ett litet menniskobarn, återtog: — Hvad, kapten! Jag tror ni känner icke igen er gamle vän och trätobroder! — tviflade Staelej mer på verkligheten, Jutan öppnade mot den fremmande sina armar och utropade: — Hysing, min hederlige, förträfflige Hysing! — Så, ni känner nu ändtligen igen mig? — sade denne och knäppte upp sin lifrock af elgskinn, som räckte ned till knäna, hvilka höljdes af kragarne på ett par stora ryttarestöslor, och ganska väl aftecknade hans väl proportionerade vext. — Ni måste ursägta att jag icke genast gjorde det, men denna drägt och den der. — Och han pekade på barnet. Jag förstår er! Ja, denna drägt är den besannade olyckspro