Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1854, sida 2

ÅJ GaIIIIU IMImIt CATS OM 110Ju. INGIIDMAn 1111I6CII 1011OutU I nästa Fredag, då dom skall falla. EDER SERVES — REAGAN SARA Tredje förhöret, angående stölden i Östgötha Enskilda Bank. (Forts. fr. n:o 100) På tillfrågan, hvarest Sven Andersson under tiden uppehöll sig, svarade Strid att han låg i rummet bredvid, men Strid och Isaksson reglade till dörren emellan båda rummen. Tvenne bord voro sammanflyttade midt på golfvet och under delningen satt Isaksson ensam vid bordet, men Strid gick till och ifrån och plockade endast ut de trasiga sedlarne, hvilka, jemte en mängd blanketter, lades i hög på golfvet framför kakelugnen. Bränningen verkställdes af Strid ensam. Antalet af de blanketter, som brandes, påstår Strid vara vida större än af dem som behöllos. Strid ville icke, att några blanketter skulle behållas, men dels medgaf icke tiden att uppbränna dem alla, dels yttrade Isaksson, att de vore bra att ha, emedan man kunde skrifva namn på dem. — När Strid och Isaksson hemtade penningesäcken, hade Strid yttrat till Isaksson: Jo, det vore vackra tjenstemän, staten hade, om de alla vore likadana, som herrn; hvarpå Isaksson svarade: Skall du nu vara ovettig på mig? Vidare hade Strid frågat Isaksson, om han skulle kunna arresteras för det här, och hade Isaksson då sagt, att det väl kunde hända. Strid hade då frågat Isaksson, huru han skulle bära sig åt och hvad han skulle svara, hvarpå Isaksson sagt, att han endast skulle svara: Var jag icke hemma, så var jag val borta, och var jag icke borta, så var jag väl hemma. Efter delningen hade Strid först gömt sin del af rofvet i en skrubb i förstugan vid Tornby, men sedan burit upp Säcken på vinden. — På Onsdagsmorgonen hade Strid sagt både åt Sven Andersson och en hans slägting, att Isaksson var ute, för att taga reda på stölden i Östgötha bank. — Strid hade de följande dagarne vistats dels vid Eketorp, der uppbördsskrifvaren Sandin på Onsdagen skulle förrätta utmätning, dels i Klockrike: på Lördagsmorgonen hade Strid äter begitvit sig till Tornby; för att deritrån afhemta penningarne, men det hade då icke burit åt. — Lokalen, der bankens generalkassa förvarades, försäkrade Strid sig icke känna annorlunda än af Isakssons beskrifning och ritning. — Strid återfördes till cellen. F. d. landssiskalen Isaksson: På tillfrågan af rättens ordförande erkände Isaksson, att han gifvit Strid anvisning på smeden Ekström, emedan han, ehuru han icke var personligen bekant med honom, visste att Ekström var illa känd och dömd eller straffad för brott. — Strid sjelf var deremot närmare bekant med en annan smed i Lönsås, men hvilken Isaksson icke kände. — Fredagen d. 24 Mars uppehöll sig Strid hos Isaksson hela aftonen, alltifrån skymningen, utom en stund, da han gjorde en tur utåt staden. — Sjelf gick Isaksson utåt staden kort förut innan Strid och Ekström begåfvo sig till banken samt hade under denna sin vandring mött dem på torget. — Åklagaren anmärkte härvid, att Isaksson nu säkerligen misstog sig, ty, enligt hvad Isaksson sjelf för åklagaren berättat, hade han, på det att Swid vid stöldens föröfvande skulle hafva mera kourage, lofvat honom att vakta utanför banken; Isaksson ämnade dock icke hålla detta sitt löfte, men för att komma Strid att i alla fall tro detta, hade han gjort ett par slag ölver torget, just då Strid och Ekström anlände dit. På åklagarens fråga, om icke detta var rigtigt, svarade Isaksson, att så var. Angående sina upptäcktsresor efter Strid Måndagen och Tisdagen den 26 och 27 Mars, vidhöll Isaksson sina förra uppgifter, men tillade att han Måndagen äfven haft ett enskildt ärende till en smideshandlare vid nawn Petersson, som plägade uppehålla sig dels vid Sjögestad, dels vid Flistad. — Tisdagsaftonen skickade Isaksson Jonsson in till snickaren Nordström, för ali söka Strid, men då han icke fanns der, togs vägen till Tornby. — Tillsrågad om anledningen, hvarför han begaf sig just till Tornby, förklarade Isaksson, att han trodde, det Sven Andersson hade reda på, huru det förhöll sig med stölden, dels derföre att Strid ofta plägade besöka Sven Andersson, dels derföre, att Strid om Fredagsaftonen sagt till Isaksson, att om stölden lyckades, skulle Isaksson vid Tornby erhålla sin andel i rosvet. — Angående hemtningen af det stulna, uppgaf Isaksson nu, likasom förut, att han satt qvar på akdonet, under det att Strid och Sven Andersson hemtade säcken fran dess gömställe. — I afseende på beskaffenheten af rummet, der delningen skedde, äfvensom dess möblering, öfverensstämde Isakssons beskrifning med Sven Anderssons och Strids. — Under delningen sutto Isaksson och Sven Andersson vid bordet, men Strid gick stundtals och satt stundtals; föröfrigt tillgick delningen så, som Isaksson förut uppgifvit. S. Andersson fick intet med af penningarne då. Sedan penningarne voro delade, lågo blanketterne dels qvar på bordet, dels på golfvet. Alla blanketterne bunno icke att uppbrännas, och af de qvarvarande tog IsaksSon så många, han på en gäng kunde gripa med handen, och stoppade dem i en säck. Isaksson tror, men kan icke säkert säga, att Sven Andersson bar ut de öfrige obrände blanketterna i en bod. Aklagaren anmälte, att Isaksson för åklagaren uppgifvit, det han gömt en bland åtskilliga papper på Isakssons bord qvarglömd sedel å 500 rdr bko under en grafsten på stadens kyrkogård, för att, i fall företaget fått en lycklig utgång, öfverlemnas åt någon fattig, samt att åklagaren verkligen på uppgifvet ställe påträffat densamma, och ölverlemnades den nu till den närvarande bank-direktören, rådman Lönnberg. (Forts.) Rättegångsoch Polissaker. Den 8 sistl ÅAnril na aftanan fHsäräfvadas inhratten