Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1854, sida 1

—————————————— — Er sorvirring förräder er! Sag mig, min dyra gemål, om det ar möjligt att misstaga sig på betydelsen af dessa rodnande kinder, dessa nedslagna blickar och denna stammande röst. Ha, ha, ha! Men man måste vara öfverseende med ungdomen. — Vändande sig åter till Stael och Ingeborg, hvilkas bryderi man lätt kan föreställa sig, återtog hon: — J rodnande unga, jag förlåter cr, ja, än mer, jag vill förklara er mitt sanna deltagande. Min surstinna, — sade generalen, — detta borde i första rummet hindra er ifrån att begå en grymhet. I fall ni någonsin erfarit ungdomens ömtåliga känslor, eller ert minne kan föra er nog långt tillbaka för att återkalla den grannlagenhet de krafva, så vågar jag be er upphöra med detta skämt. — Min dyra gemål, jag ber er komma ihåg att jag ingalunda är van att låta afbryta mig i mitt tal! Jag har ännu mycket, ganska mycket att säga dessa såta turturdufvor. — Som jag vågar be er, af aktning för er sjelf åtminstone, uppskjuta till ett annat tillfälle. — Tvertom! Jag vill deraf göra en högtidlig förklaring. Er gemål, min general, har ännu aldrig tagit emot föreskrifter af någon, eller låtit hejda sig på halfva vägen. Hade icke det olyckliga kriget jemt ryckt er från min sida, skulle ni ha lärt er att bättre känna styrkan af min karakter. Nu förlåter jag er, i hopp att ett lyckligare öde hädanefter skall komma er på bättre tankar om mig. — Tillåt mig dock fråga om ni öfvervägt de förhållanden, hvari de personer det gäller, stå till czaren och hans rike, och behörigheten af hans trogne undersäter, särdeles af en så hög rang, som eder — ati blanda sig i hans sångars öde? — Det intresse ni, min dyra gemål, ådagalagt för fröken Horn, har för alltid gifvit henne rätt till mitt deltagande. Vid dessa ord, som beledsagades af en min, hvaraf de fingo sin rätta udd, uppblossade generalens kinder. Han kastade på sin gemål en blick, hvari en hel orkan tycktes lösbruten, och som verkligen för ett ögonblick förstummade henne. Af den plötsliga paus som härigenom uppstod, begagnade sig generalen, vände sig till de församlade gästerna och sade med en tyglad, men ingalunda dold förtrytelse: — Mina vänner, då furstinnan samlat er i afton, har det naturligtvis varit hennes afsigt att förskassa er denna glädje, som stora själar alltid älska att sprida bland sin omgifning. Hennes kapell sitter redan med hornen för munnen, och väntar blott att se er inträda i salen för att traktera er med dess