————— — Re GEORG BOGISLAUS STAEL v. HOLSTEIN. Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 103.) Ingeborg darrade ech såg sig omkring. Ingen lesvande menniska utom Stael syntes, men det var henne som om alla de gamla Gagarinerna sett ner på henne med olycksbådande skadefröjd i sina anleten. Hon ville sly, men Stael höll henne tillbaka och sade: — Hvad skulle vi ha att frukta om än hela verlden fästade sina ögon på oss? I detsamma rörde sig bilden af en bister Bojar i kroppsstorlek, som afskar vinkeln af fönsterfördjupningen, der den stod, och bakom den tittade Naddins fysionomie fram med detta sarkastiska leende, som vanan stereotyperat på hans ansigte: — Af mig har ni ingenting att frukta, ty när var icke dårskapen en trogen bundsförvandt i kärlekens rendez-vous? Men .. fröken Ingeborg — fortfor han och vände sig mot henne, — Ni gaf mig en gång guld, nu vill jag ge er och er vän ett godt råd. Gömmen ännu hemligheten om er kärlek! Upptäcken J den, springen J i lejonets gap. Gån förr in på allt än att förråda den! I den afgörande stunden skall hjelpen komma ifrån det håll J minst vänten det. Jag har icke tid att säga er mera. Farväl, varen på er vakt! Knappast hade narren uttalat dessa ord och återtagit sitt gömställe, innan dubbeldörrarne till furstinnans rum sprungo upp och hon, släpande sig vid sin mans arm, samt beledsagad af Natalia — som visade sig i en långt mera lysande och omsorgsfull drägt än tillfället kräfde — inträdde. I samma ögonblick fylldes galleriet från en annan sida af de ö hand samlade, gästerna. Furstinnans grågula ögon tindrade af en dolsk glädje, i det hon drog generalen med sig fram till fönstret der Stael och Ingeborg befunno sig, och sade: — Skulle J vara de enda, som man försummat gifva tillkänna min förändrade befallning om samlingsrummet? Dock, det är icke troligt; men J hafven funnit för godt att låtsa er i okunnighet derom. Både Stael och Ingeborg ville förklara sig, men furstinnan afbröt dem, skrattande. friga, på för