Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1854, sida 1

— Ila, ha, ha, general! Är det ni, som kan göra denna fråga? Ett qvinnohjerta är så genomskinligt som ett postpapper, och man måste vara stockblind, för att ej på ena sidan kunna läsa hvad som står prentadt på den andra. — Och Natalia skulle vara älskad tillbaka? — frågade generalen med en otålighet, som förrådde att svaret icke var honom likgiltigt. — Karlarne kunna gömma sina känslor inom förställningskonstens förhydningar, så att intet öga kan upptäcka dem; derför vågar jag för ingenting gå i borgen, i den vägen. Ni bör Idessutom känna bättre hur mycket eld ett krigarhjerta kan tåla Ifrån ett par vackra ögon, innan det blir genomskjutet. Allt Ihvad jag vågar tillägga, såsom frukt af min skarpsinnighet, är min misstanka, att de svenskas ej består af eldsastare murbruk an några andra. — Godt! — sade generalen och log. — Jag är nästan af samma tanka. Stael skulle alltså hafva fattat kärlek för Natalia? — Om förlåtelse, general! Jag har icke sagt det, ifall det skulle misshaga er. Måttet af min menniskokännedom måste naturligtvis stå i samma förhållande till eder, som mina öfriga dimensioner till edra. Jag ber er derför sjelf afgöra, om ni verkligen kan begära, att den fångne fremlingens hjerta skulle vara så tomt både på arelystnadens och kärlekens känslor, att det skulle forblifva kallt för en så skön eröfring, som fröken Natalias I hjerta. Generalen tycktes öfverväga dessa narrens ord, derpå sade han: — Skulle du ha rätt, Naddin? — Om jag bara vågade... — Frukta icke! Tala ut! — Jag vill då säga er, att elefanten ser inte baltre med sitt öga än siskmåsen med sitt, och att min skarpsinthet är sju gånger större än eder. Å Generalen log och lade några dukater i Naddins hand. I detsamma blef denne kallad att inställa sig hos furstinnan. Innan generalen lät honom gå, förmanade han honom ännu en gång att icke förråda honom. (Forts.)