GEORG BOCISLÄALS STAEL v. HOLSTEIN. Romautiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 100.) Sedan Gagarin hade lyftat Natalia i sadeln och Stael von Holstein visat Ingeborg samma tjenst, svingade sig de begge ryttarne, lätta och viga, som ett par Nubiens söner, på sina gångare och intogo hvar och en sin plats vid sidan af sin dam. Signalen gafs derpå till aftåg, men knappast hade Stael låtit sin häst känna sporrarne, innan denne, i stället att gå framåt, sköt tillbaka och stegrade sig. Alexander såg med nöje framgången af sin plan, och bjöd sin vackra kusin, att med honom begifva sig af i förväg, försäkrande henne att Stael, som väl förstod att styra sin häst, icke länge skulle dröja att upphinna dem. Men Natalia bleknade och kunde icke förmås att lemna stället innan hon sett utgången af äfventyret. Detta antog med hvarje ögonblick en allt mer hotande gestalt. Stael, som icke kunnat föreställa sig att man gifvit honom en så godt som otämd häst, mot hvars ilskna och okynniga lynne hvarken tyglar eller sporrar tjenade till något, uppbjöd alla ridskolans medel att förmå honom till lydnad, men långtifrån att lämpa sig efter sin ryttares fordringar, retades deraf djuret till den vildaste motspänstighet och sköt, under det det oupphörligen stegrade sig, allt längre ut mot branten af den terass, hvarpå slottet låg. — Rädda honom! — ropade Natalia till Alexander. — Blott ett steg och han är förlorad! — Men Alexander log med ett spotskt hån och sade: — Den käcke svensken älskar att leka med faran, och det vore synd att hindra honom i sitt nöje. Natalia ville vid detta svar sjelf ila åstad, men Gagarin höll hennes häst tillbaka och sade: -— Ni skulle utsätta er sjelf min fröken, och det är för högt pris för en fånges äfventyr. Natalia ryckte med våld till sig tygeln af sin häst, hvilken Alexander fattat och sade: — Förgäfves skall ni söka hindra nig. Emellertid hade Ingeborg, som endast medelst piskan kunde förmå sin häst att röra sig från stället, fot efter sot följt den I