dugärd, som nedbrann med det ringa återstående a Johannes Jonssons bohagsting. Intill denna dag hade hans egen ladugård skonats, men på samma dag som Lianders ladugård brann, antändes äfven denna, det sista af hvad den i högsta måtto olycklige mannen ägde. På alla ställen var all släckning omöjlig i an. seende till torka, blåst och allmän vattenbrist. Läsaren har säkert redan anat att alla dessa hemska tilldragelser icke kunnat vållas genom annat än en den vildaste mordbrännares hand, och så har ock skett; men skall väl läsaren också kunna tänka, att all denna mordbrand föröfvats af en 14 års flicka? — äfven det är en rysvärd sanning! Man har lyckats bringa sådant i dagen. Hon heter Maria Johansdotter och var i tjenst hos Johannes på Fallet, hvilken hon förföljt med alla dessa grymheter och genom dem äfven flere andra, till hvilka hon icke stått i något närmare förhållande. Hon har uppgifvit att hon blifvit förledd till dessa illgerningar af en i granskapet boende person vid namn Johannes Pettersson Rask i Häggetorp under Törnestorpy. Bade prester och kronolänsman hafva på det allvarligaste och bevekligaste sökt förmå denne att erkänna sin delaktighet i brotten, men förkäfves. Ransakning vid häradets domstol hölls i Thorsdags. De öfrige brandskadades förlust är stor, isynnerhet för 3:ne hushåll hvilkas åbyggnader icke voro brandförsäkrade och hvilka vid olyckstillfällena förlorade all sin lösegendom. Kronolänsman Kempe, som lemnat kgs bef:de rapport härom, tillägger att den vidskepligare delen af den ortens befolkning trodde att det skulle brinna i hvarje hus, dit Johannes Jonsson kom och att hans blotta närvaro skulle åstadkomma denna olycka. Det gjorde ock att de arma husvilla utblottade icke fingo hus, utan måste i köld och hunger tillbringa någon eller några dagar och nätter i vilda skogen. Anstalt är nu fogad för de husvilles herbergerande och understöd. GYRPNDAGTAT KRETS RTNSNNRTRNSRSSTTNEERRERRERRRRRRRERERERERAA