Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1854, sida 2

pc den tegermg. nos hbllken ni ar ackrediterad, en lika så trogen som omständlig framställning af första I anledningen till vära stridigheter med Turkiet; af de ; underhandlingar, genom hvilka vi ville bringa Porten till ett rättvisare bedömande af våra fordringar, äfvensom af de förvecklingar, hvilka uppstått af franska och engelska kabinettens passionerade mellankomst och den flentliga ställning, som de intogo emot oss i samma ögonblick, som de förkunnade sig vara fredliga medlare emellan oss och den ottomaniska regeringen. Då händelserna nu bekommit den allvarsamma betydelse som vi fruktade för Europas lugn, anse vi det som en pligt emot de kof, som hittills opartisht bedömt våra bandlingar, att lemna dem ytterligare data, efter hvilka de med lika billighet kunna bedöma den ställning, i hvilken några europeiska stormakter ville försätta Ryssland i dess förhållanden till Turkiet, äfvensom de förpligtelser, hvilka derigenom kunna åläggas kejsaren. . 4Något som rör hela Rysslands och dess regerings samvete är de Turkiet underdånige kristne folkens ställning, emot hvilka musulmanska regeringen och befolkningen, uppeggade genom sin fanatism och förlitande sig på det medhåll och den hjelp. som kristna makter med så oförsvarlig ifver erbjuda, nu anse sig berättigade att föröfva det grymmaste förtryck. Några af dessa befolkningar, synnerligast de, som gränsa till det oafhängiga Grekland, hafva, drifna till det yttersta och förlorande hvarje bopp att se sin lott förbättrad, gripit till vapen för att afskudda det odrägligt vordna oket. Denna uppresning, ehuru förutsedd och äfven för länge sedan förutsagd, sysselsätter och uppskakar i sölje af en inkonsequens, som de, hvilka föregifva sig emot oss vilja försvara halfmånens makt och sultanens rättigheter, ensamne äro i stånd att förklara, skicka sig samma makter, som blott derför förklara oss krig, emedan vi vilja upprätthålla de kristnes i I Turkiet religiösa friheter, att till deras förmån utverka lika borgerliga och politiska rättigheter, som musulmännen åtnjuta. Vi vilja icke uttala någon dyster förutsägelse, men dessa sena löften, som stå i så föga samklang med deras handlingar, som gifva dem, skola, såsom vi befara, icke hafva något annat resultat, än ännu mera förbittra sörtryckarne emot de förtryckte, framkalla blodiga repressalier och hädanefter omöjliggöra dessa folks underkastande under turkiska väldet. Vi å vår sida hafva aldrig af Porten fordrat mera till dess kristne undersåters fördel, än hvad som var billigt, utförbart och tillochmed bekräftadt genom fördrag med sultanen. Men på den dag, då andra än vi öfver dessa nejder utbreda förvecklingar och olyckor, hvilka med hela sin vigt trycka våra trosförvandter och drifva dem till en ojemn och blodig kamp, kunna vi säkerligen icke neka dem vårt deltagande och vårt bistånd. Om uppresningen, hvilket man betecknar oss, dessutom erhåller en större utsträckning, om den blir ett krig på lif och död och af lång varaktighet, liksom den 1821, så skall ingen kristen makt, såsom vi tro, vilja medverka för att återbringa dessa folk under ottomaniska oket, utan att kränka sitt samvete. Kejsaren skulle icke i något fall kunna låna sig dertill. Under vårt krig, äfvensom när freden varder möjlig, skall deras öde blifva ett föremål för kejsarens omsorg. Vi hoppas äfven, att Gud icke skall tillstädja, det kristna makter för en orättvis förbittring emot Ryssland skola låta sina armåer ansluta sig till utrotelseverket, hvilket de i Omer Paschas läger församlade renegater utan tvifvel i detta ögonblick föra i skölden emot dem, hvilka gripit till vapen till försvaret af sina hem och sin kyrka. Detta, min herre, är den synpunkt, ur hvilken vi måste betrakta upproret i Epirus, hvars möjliga följder vi beklaga, enär vi hafva det medvetande, att ej blott icke ha gjort någonting för att framkalla detsamma, utan att det ej eller berodde af oss, alt mota det i trots af våra önskningar. Ni skall begagna de antydningar, som vi gifvit er, för att vederlägga de lögnaktiga rykten och de illvilliga insinuationer, som man utan tvifvel äfven vid detta tillfälle skall söka utsprida emot Ryssland och dess afsigter. Nesselrode. Denna cirkularskrifvelse, i hvilken det heliga Ryssland, det konservativa Europas skyddsensel emot revolutionen, sormligen och högtidligen tar det bevapnade, organiserade och tillstalda upproret under sitt beskydd, bereder Europas diplomater en ny öfverraskning oeh skall utan tvifvel bidraga att rubba tron på den moskovitiska politikens storhet och ofelbarhet. Detta cirkulär har inträffat i Athen ungesar på samma tid, då prins Georg af Mecklenburg ankom till Berlin och Preussens bemedling togs i anspråk för inledandet af nya underhandlingar i, Paris och London. Uppresningen i Epirus och Thessalien är för öfrigt icke utgången från de under turkiska valdel stående grekiska befolkningarne, utan anstiftad i Athen med tillhjelp och under ledning af Mentschikoffs utskickade. I Athen utarbetades af de under ryskt beskydd stående sammansvurne de upproriskas första proklamationer: från Grekland kommo insurgenternas stamtrupper och den skara af generaler, som ställt sig i spetsen för de sinsemellan oeniga insurgentbanden, hvilka i några distrikter af Epirus och Thessalien fara fram med mord och brand och ! allt upptänkligt ofog. Rörande det särskilta fördrag, som utgör en intrigerande del af konventionen emellan Österrike och Preussen, meddelar LIndey. belge narnare upplysningar. Enligt denna tidning har sjelfva konventionen Österrike gifvit efter i len punkt, hvilken utgjorde hufvudtvistämnet emellan de begge regeringarne, så att det enligt ordalydelsen i konventionen vid en aktif melankomst kan räkna blott då på Preussens vistånd, när de begge makterna derom förut Il on 5n 2 detta ögonblick sinnena och pressen i Europa. Till AO I —