Litteratur. Sanning och Dikt. Pennritningar från Skörgården. Götheborg. Under denna titel har en bok nyligen utkommit i vår bokhandel, som redan ådragit sig stor uppmärksamhet. Det torde ej på lång tid hafva inträffat hvad som här varit fallet, att en bok af en anonym författare blifvit så hastigt föremål för alla samtal och omdömen. Och denna uppmärksamhet är rättvis, ty det arbete, som är ämne derför, förtjenar i hög grad att man tager del af och begrundar detsamma. För alt i korthet angilva dess syfte, är det nog att säga, att arbetet utgör en tendensroman, hvars tendens är att visa olyckorna af det smuggleriväsen, som bedrifves på våra kuster och som är en oundgänglig följd af våra prohibitiva tullagar, hvilken tendens redan bå titelbladet angisves genom följande motto: Hvilket är prohibitivsystemets största lyte? — Att det lockar till öfverträdelse — till brott. Under den yttre formen af en enkel skärgårdsroman, med en föga invecklad, men dock ganska underhållande intrig, samt med många vackra både lokaloch karaktersskildringar, visar förf:n i tydliga drag, deri man ej märker ett tecken till någon öfverdrift, hurusom smugglerihandteringen förvildar de menniskor, hvilka deråt ägna krafter, som på ett bättre fält skulle kunna bereda välsignelse och nytta både åt dem sjelfva och landet, framkallar svåra brott, ja ofta mord, samt slutligen bereder stora förluster för staten, som dels förlorar tullinkomster, dels måste underhålla en utgrenad tullbetjening, hvilken till trots af största nit och skicklighet dock omöjligt kan ertappa mer än en obetydlig del af de varor som insmugglas. Dessa drag aro så klart tecknade, dessa taslor så lefvande framställda, att hvarje läsare med estertanke och känsla gripes af en djup bedröfvelse, att lagar, som verka så olycksdigra följder, kunna existera i land, som gör anspråk på någon civilisation. Detta intryck blir så mycket djupare, då författaren såsom motbild mot de närvarande förhållandenas mörka tafla framställer en framtidstafla, der man ser huru, genom en förändrad lagstiftning, genom några penndrag af höga öfverheten, arbetsamhet, välmåga, sedlighet och gudsfruktan efterträda den fordna råheten och nöden. — Och i sanning — den tacksamhet, som förf:n låter per soner uttala mot Höga Öfverheten för dessa penndrag, innebär en skarpare förebråelse än all annan mot den Höga Öfverhet, som har i sin makt, att verka så mycket godt — men ej bryr sig derom. Oaktadt det sålunda tydligen är arbetets hufvudsyfte, att så att säga, popularisera tullfrågan, att göra det för den stora allmänheten klart huru olyckligt de närvarande tullförfatthingarne verka på en stor del af vår befolkhings sedlighet, så finnes det likväl tillräckligt