Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1854, sida 1

stad vid söorhållandenas sanning, genom det som han kom att förkunna henne. Detta innehöll, icke allenast att czaren vägrat låna örat till de förslag Tschammer haft att framställa, utan ock att han förklarat sig icke mera vilja höra talas om någon utlösning af Horns barn, innan den allmänna freden tvang honom, att, på folkrättens grund, bevilja dem samma frihet, som de öfriga fångarne. Oaktadt han sökte framställa denna underrättelse med all möjlig skonsamhet, verkade den likväl förkrossande på Ingeborg. Hon älskade icke allenast sin fader, med ett barns hjerta, hon vördade, hon tillbad honom, såsom ett väsende af högre ordning. Hans ömhet som fader, hans älskvärdhet som menniska, hans anseende som krigare, hans lidande i fångenskapen, allt hade stegrat hennes barnsliga kärlek till enthusiasm, och låtit henne i återföreningen, efter en så lång och saknadsfull skiljsmessa finna en sällhet, hvilken ingen annan känsla ännu bestred det uteslutande herraväldet öfver hennes hjerta. Vid åsynen af den smärta, som hans underrättelse åstadkom hos Ingeborg, närmade sig Tschammer henne med en blandning af den förtrolighet man visar barnet och den af aktningen föreskrifna tillbakadragenhet, som den till ungdom öfvergångna barnaåldern hos flickan ålägger mannen, och sade, i det han tryckte hennes hand: — Det kostar dig så mycken sorg, att nödgas ånyo skiljas vid din fader? — Ack, min Gud! och ni kan göra mig denna fråga! Min far, min far! Man rycker bort mitt halfva hjerta, och — — — utan hopp om återseende! Det är förfärligt! :.. Att förlora hvad man högst älskar — — 0, ni kan icke föreställa er hur det kännes här — och hon lade handen på sitt bröst. — Hvem måste icke billiga dessa känslor af den barnsliga kärleken? — sade Tschammer med en lågande blick på hennes uttrycksfulla ansigte. — Jag önskar, jag begär icke att intaga dens plats i ert hjerta, som nu afpressar er så bittra och dock så sköna tårar, men jag ber er räkna mig såsom den, hos hvilken ni hädanefter alltid skall finna ett varmt deltagande, ett säkert stöd, en vän, som aldrig skall underlåta att bevaka er säll hetsfordringar, som ... Utan detta och utan hoppet, att lindrigare än någon annan kunna meddela er czarens afslående svar, skulle jag hafva afbördat denna pligt till någon annan. Ni bör alltså icke finna er ensam, öfvergifven, icke bortryckt ert halfva hjerta, så lange ni eger en vån qvar, med de kanslor jag hyser för er.