Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1854, sida 1

GEORG BOGISLALS STAEL v. HOLSTEIN. Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 98.) — Vvalan, min kapten! Om ni vill åtaga er att blifva hennes ledsagare, så är jag säker om att jag har intet att frukta, men ganska mycket att hoppas af den klokhet och värma, hvarmed mina intressen skola behandlas. Stael tryckte Horns hand, tog derpå Ingeborgs mellan sina och sade: — Framgången kan icke uteblifva, då en engel leder stegen. Det var till Tschammer Ingeborg förde Stael; det var hos honom hon bönföll om bemedling hos monarken för framställandet och understödjandet af förslaget om utlösningen för henne och hennes syskon; till hans hjerta hon vädjade om deltagande för den smärta, som vägde så tung på hennes fader vid hans förnyade förlust af sina barn, och för den som krossade henne sjelf vid en skiljsmessa, som beröfvade henne hvad hon hade kärast i lifvet. Tschammer tycktes åhöra henne med godhet; hans ansigte uttryckte vänlighet, hans öga hvilade oafvändt på hennes sköna, af tårar öfversvämmade ansigte och han tvekade icke en minut om löftet, att uppfylla hennes begäran, hvarjemte han bad henne, att nu och alltid vara förvissad om det varma hjerta han hyste för uppfyllandet af alla hennes önskningar och det nit han hos czaren ville använda för deras framgång. Lifvad af den tacksamhet och det hopp dessa löften ingåfvo henne, skyndade hon, vid Staels hand, att meddela dem åt sin fader och sina syskon, för att äfven invagga dem i de ljusva kanslor, de hos henne uppväckt, men hvilka dock blefvo af så kort varaktighet, och så bittert måste afbrytas. På aftonen kom general Tschammer sjelf och begärde att få tala med Ingeborg. Ehuru hans mine visst icke bär stämpeln af någon särdeles ledsnad, förekom det henne dock vid hans första anblick, som hade hennes förhoppningar ingenting att at honom vinna, och denna förkänsla, som tillhör det oförklarliga i menniskonaturen, befann sig endast alltför mycket grundfö