Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1854, sida 2

— Förlåt, herr general — sade han — att jag vågar sramkasta ett förslag till er! Men tillåt mig fråga, om ni icke erbjudit czaren ert hedersord såsom borgen för utbetalningen af edra barns lösesumma. — Mitt hedersord? — — Ni förstår då icke, att czaren vill fatta tillfället att visa mig, det han ännu kommer ihåg motståndet vid Narvas intagande? I — Det är icke möjligt! Trenne års tid till besinning och pröfning måste tvertom lärt honom att rättvisa de förtjenster, ni dervid inlade, och kanhända skulle han tillochmed med glädje omfatta tillfället att visa er sin aktning. — Det är den oerfarna åldrens lyckliga lott, att se alla förhållanden i ljus och tro alla menniskohjertan om godt; men dessa bli, ty värr, ej såsom asbesten renare i pröfningen af den ungdomliga hänförelsens låga. Om han icke med hätskhet hållit sig vid detta minne, skulle han väl allt jemt qvarhållit mig i fängelse, eller skulle han låtit mig fatta hoppet om mina barns befrielse, för att sedan släcka det? — Välan! Så vet jag ännu ett medel! Vi, fångar, skola sammanskjuta allt hvad vi ega qvar af dyrbarheter, såsom ur, ringar, m. m., samt hvad vi hafva af mynt, och hvad som sattas i lösesumman skola vi en för alla och alla för en, med lif och ära garantera honom. Man säger om czaren, att han har en stor och ädel karakter, och om så är, vill jag väl se om shan kan vägra en sådan borgen. — Och hvem skall tillbjuda honom den? Ser ni, unge man, omkring regenterna står en mur af vaksamma lycksökare, som kallt undantränga allt, som möjligen kan misshaga dem,