Odessa, i Sebastopol eller i Petersburg, så lärer man nödgas svara, att det är det å det senare stället, i Petersburg. Besinnar man vidare hvartut de vestra makterna skickat sina största och bästa flottor, så maåste man äfven erkänna, att det är till Östersjön. Det torde derföre icke kunna betviflas, att det hufvudsakliga slaget kommer att gifvas i de nordiska farvattnen, och att man ämnar skrifva fredsfördraget först i Petersburg. Till denna Rysslands nya hufvudstad, som 1 sig koncentrerar de egentliga elementerna till. Europeiskt öfverberrskap, har man den friaste och ginaste vägen, och — i den händelse czaren skulle vilja läta denna hufvudstad undergå äran af samma brännosler, som Moskau 1812 — är återvägen för de inryckande icke af den ringaste farliga beskaffenhet. Frankrike och England hafva föröfrigt sjelfve allt för utmärkte och kloka militärer, för att icke inse, att I I flottorna blott kunna tjena till att öppna salttåget — skjuta ned Rysslands kustförsvar — tillintetgöra dess vigtigaste militära punkter samt derigenom bereda en lättare och hastigare framgång för landtarmerna. När tiden är inne — är det lika lätt att öfverföra trupper till Finland, som till Donau. Vår neutralitet är i närvarande stund derför icke mindre rigtig). Den ger vårt kabinett tid att inblicka i vestmakternas planer, att negotiera betryggande garantier för hvad som bör ske, samt gifver regeringen tillfälle, icke blott att sätta armåen i krigstillstånd, utan äfven förmånen att sjelf bestämma det lämpligaste ögonbliket för sina handlingar. Under förutsättning, att kabinettet i Stockholm känner de vestra makternas ändamål, hvilket man måste så antaga och under förmodan att ett starkt, tryggt och hedrande förbund med dem kan ingås; fråga vi ännu en gång om det ens kan vara allvarsamt menadt, att vi sortsarande och envist böra med armarna i kors likgiltigt åse möj igheten för Ryssland att gå nog helbregda ur striden för att, vi upprepa det, vid första lägliga tillfälle bemäktiga sig Öresund, instänga oss i Östersjön, göra oss till fångar på våra egna kuster, samt derigenom få oss helt och hållet i sitt våld, eller huruvida vi icke heldre böra begagna oss af den närvarande europeiska rörelsen, för att återvinna en starkare ställning, en mera framtidsbetryggande gräns, som gör Ryssland ett sekel svagare, oss ett sekel starkare? Böra vi, med få ord, vända de vestra makterna nu ryggen, då de behöfva oss; på det att de skola vända oss ryggen, då vi, säkerligen eljest ganska snart, behösva dem? ). Vore icke ett sådant haondlingssätt ett oklokt, ett jemmerligt och svagt förbiseende af fäderneslandets intressen; vore det icke att förråda framtiden för åtnjutandet af fredens närvarande behag; vore icke det att sjelfve gifva Europa de obestridligaste bevis, att vi befinna oss i ett stadium af vanmakt och tillbakaskridande, sådant just, som Ryssland gaf till skäl för sin afsigt att upplösa Turkiet; vore icke det — som Sv. Tidn. behagar uttrycka sig — en äkta GustaviskAdolfisk politik ? ) Ganska rätt! Om den blott ej bundit våra händer. Red. af H. T. ) Men hvad skola vi göra annat, då vi förklarat oss neutrale? Red. af H. T.