Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1854, sida 1

CEORC BOGISLAIS STAEL v. HOLSTEIN. Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 97.) Från den stund vi omtalat intog Ingeborg, oaktadt sin ålder och den oskuld i känslor och tankar som hela hennes väsen afspeglade, samt det barnsliga förhållande, hvari hon kunde betraktas till generalen, en medtäflarinnas plats i furstinnans ögon, och fick snart som sådan nog tydliga prof på hennes hat och bitterhet. Vid middagsbordet inträdde furstinnans hofnarr, en dverg af ett vidrigt utseende, i salen, med en herdedrägt under sin narrkåpa och en krans af blommor kring pannan. Tschammer rynkade ögonbrynen; furstinnan log under det hennes ögon med gröngul glans spelade mellan honom och Ingeborg, för att erfara hvilket intryck denna sinnrika hämd skulle åstadkomma. Ingeborg gjorde ovilkorligen en rörelse för att rycka kransen från sitt hufvud. — Min fröken! — sade furstinnan med isande köld. — Jag är icke van att upprepa mina befallningar två gånger. — Låt icke genera er af att vi bära enahanda prydnader! — sade narren. — De blifva ändå alltid beviset på en vunnen hyllning. Furstinnan, som såg det obehagliga intryck hvarmed Hennes man kämpade, anmärkte hviskande, under det hon lutade sig fram emot honom, med ett leende, hvilket hon sökte göra så intagande som möjligt: — Ni får ursägta, min dyra make, om denna lilla menniskas fria språk skulle såra er, ty så obetydlig han är, har han dock en ganska skarp blick. — Ni menar utan tvifvel tunga, min nådiga, och den skulle i sanning vara af en ohjelplig slö halt, om den icke skulle skärpas genom den dagliga slipningen af edra sinnrika uppmuntringar, — svarade generalen med en mine, som om han ville säga en stor artighet. Ingeborg kämpade emellertid med en rörelse, som pressade henne tårar i ögat och narren sade: — För Guds skuld vackra fröken, låt det icke bekomma er att vi äro prydda På samma sätt, Ser ni det bevisar ingenting för vår likhet, utan blott