Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1854, sida 2

Det enda medel, hvarigenom han kunde betrygga henne, visade sig för honom i försöket att afvinna roslystnaden hvad han förgalves skulle begårt af menskligheten. Han vände sig derför till den af soldaterna som låtit höra sin kännedom i svenskan, lade Ingeborgs hand, tillika med några dukater i hans, och sade: — Till general Tschammers qvarter. — Derpå kysste han ännu en gång sin dotter och hviskade: — Måtte Herran beskydda dig, och gudsfruktan, mod och ståndaktighet bli ditt hjertas och din lefnads prydnad! — Sedan Horns fängelse — der han i tolf dagars tid qvarhölls, utan annan spis än vatten och bröd, och utan att få hemta ett enda andedrag frisk luft — )) blifvit väl igenbommadt, permit: terades soldaterna, hvarpå underofficeren aflemnade nycklarne på behörig ort. Emellertid följde Ingeborg sin ledsagare, visande honom vägen, emedan hon kände den vida bättre, såsom bekant med alla stadens delar. Då de kommo på vindbryggan öfver grafven, som omgaf gamla stadens murar, och skilde denna från den utomkring ligande nya staden, der Tschammer hade sitt qvarter, omgass hennes följesven af en hop kamrater, i hvilka hon igenkände bödlarne från kyrkan. De åtbörder som åtföljde den glädje, hvaraf de nu syntes intagne, och den förtrolighet de visade, ingaf Ingeborg nästan lika mycken fruktan som hon erfarit vid deras grymhet. Det handlade ej heller om någonting mindre, än att bjuda sin påträffade värdige kamrat med sig på en våldgästning, den de hade i sinnet att företaga, i en källare, Ider de vädrat upp en särdeles kostlig och välsmakande laddning för deras törstande strupar. Lockad och dragen af en så oemotståndlig frestelse, utgjöt sig Ingeborgs ledsagare i harm öfver att vara hindrad af den f-de flickbytingen från att ögonblickligen kunna efterkomma kallelsen. — Hvad f—! — utbröt under ett bredt, rått skratt en af soldaterna i hopen — har du fått på orderna att vara barnpiga för våra fienders ungar? En hygglig kommendering, min själ! — Bytingen skall föras till general Tschammer. — För tusan! Det är just en af de ungarne, som generalen nyss ryckte oss ur klorna — sade en af soldaterna, i det han skarpt fästade sina ögon på Ingeborg. — Men hur f— har generalen kommit att lemna henne åt dig? ) Historiskt.