vaktare blef inskussad i den eländiga kulan. Vid denna anblick uppgaf hon ropet: min sar!Denna röst på detta ställe var som en engels stämma sor Horns öra. -Mitt barn! utropade han och i nästa ögonblick kände han sin dotters armar lindas om hans hals, kände hennes varma andedrägt öfver sin kind och hörde hennes snyftningar tolka de kärleksfulla känslorna af hennes hjerta. I — Är det en dröm? Ar det min Ingeborg, eller har Gud sändt mig en engel i min dotters hamn, att beskydda mig i detta näste? — sade Horn. Tryckande sig hårdt intill hans sida, och slående sina armar kring honom, öfvertygade hon honom snart om verkligheten af sin närvaro. Hon berättade honom nu både hvad som händt henne och hennes syskon, sedan de sist träffat sin fader, samt den afsigt som förmått henne att infinna sig här. Det uppehåll som Ingeborgs mellankomst gjort i den skyndsamma verkställigheten af fångens inspärrande, hade emellertid väckt soldaternas otålighet. Under några väldiga eder och hotelser på en illa rådbråkad svenska, men med utseende af att tro sig imponera genom sitt välde öfver språket, befallde den ene af soldaterna Ingeborg att lemna sin far, och fattade henne der vid i armen, såsom för att förtydliga sin mening. — Nej, låt mig stanna! Han är min far, och jag vill dela lidandet och eländet med honom! Horn tryckte henne ännu en gång till sitt bröst, kysste hennes panna och sade: — Det kan icke få ske, mitt barn. Men var lugn för din fader! Han lider för sin pligt och sitt sadernesland. Det är mannens lott och mannens ära. Lär dig att älska ett fosterland, hvilket i honom egt en klanderfri försvarare, och måtte du en dag förstå, att det för sin välfärd lika väl behöfver ädla qvinnor som ädla män! Nu ryckte soldaterne Ingeborg ur Horns armar. Det var någonting obeskrifligt hjertslitande i denna skilsmessa, som nödvändigheten föreskref och kärleken motsatte sig. Men soldaterna hade endast hjerta för den inkräktning, som ett uppehåll i tjensten gjorde på deras rätt till delaktigheten i det sjelfsvåld, hvartill den vunna segern berättigade dem likasåväl som deras kamrater. Då Horn besinnade faran för sin dotter att ensam, utan ögonmärket af några ledande fotspår, vända tillbaka, genomströmmades han af en hemsk oro. Den englavakt, som följer barndomen på oskuldens vägar, tycktes honom här otillräcklig, midt ibland en förvildad menniskomassas tygellösa oordningar.