Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1854, sida 1

GEORG BOGISLALS STÅEL v. HOLSTEIN, Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 94.) — Lefve kung Karl och vår kommendant! — blef det enhälliga svaret på detta tal, under det tusen hattar svingades mot höjden och tusende ansigten uppklarnade under en återvändande förtröstansfull sinnesstämning. Emellertid, och under det ännu alla hjertan voro varma af de ord Horn talat, visade sig, under den hvita parlamentärslaggans skyddande tecken, ett bud utanför stadsportarne. Det blef insläppt och aflemnade till befälhafvaren ett bref. Det var ifrån ryska fältmarskalken Ogilvi och innehöll en uppfordran till Horn att uppgifva staden. Ryssarne hade, hette det bland annat, redan kommit så långt med belägringen af staden, att man snart kunde företaga en allmän stormning, och till lycka för deras seger hade Gud låtit bastionen Honorå rasa. Dessutom hade man, af några fångar, som man tagit från staden, fått veta, att der rådde en kännbar brist på alla nödiga lifsmedel, liksom på friskt manskap. Cyaren ville derför, af kärlek för alla tappra soldater, ännu en gång uppfordra staden att gifva sig och tillika låta kommendanten veta, att han ingen nåd hade att hoppas, om han ej genast och på ögonblicket antoge detta tillbud, utan i stället lät det komma an på en stormning, o. s. Vv. Förslaget var begrundansvärdt och de omständigheter, hvarunder det skedde, i högsta grad vådliga. Det var icke fråga om att skona sig sjelf, utan en fästnings hela besättning och en stads alla innevånare. På ena sidan Jåg ansvaret för att åt fienden öfverlemna en plats, som kunde bevaras, på andra för allt det spilda blod och de skoningslösa lidanden, som ett fruktlöst motstånd skulle kosta. Tvenne dagar stred Horn mellan tvenne stridiga makter, som begge kämpade med lika rätt att behålla segren; tills han slutligen, förlitande sig på besättningens och borgarnes oförskrackta mod och lisliga sinnesstämning, gaf gehöret åt den röst, som fann den starkaste genklangen inom hans eget bröst. Han skref då till Ogilvi: att han lät den åberopade mild