Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1854, sida 2

gen eller annan kroppsdel förebud till kolera. Det för kolerasmittadt förklarade samhället afskys och lemnas åt sitt öde, så eller ingen vågar besöka och undsätta det. Menniskorna skilja sig ifrån och ölvergifva hvarandra. — Fasan tilltager, benägenheten för smittan likaså. Alltflere insjukna nu och dö ) — — i utbildad kolera, särdeles bland de fattigare inom arbetsklassen, der farsoten främjas i följd af trånga och osunda bostäder, af brist på renlighet och snygghet, af otjenlig mat och dryck, af den genom sysselsättning och ställning föranledda öfveransträngning, hvaraf förkylning och andra olägenheter äro en oundvklig följd, och vidare af den omständigheten, att denna klass, som alltifrån barndomen är van vid att slita ondt, sällan, likt den så kallade bildade klassen, klagar eller jemrar sig för småsaker; hvilket gör, att den, i fråga om kolerafarsoten, ej eller yppar sitt lidande förr än lifssträngarna angripas och all hjelp är för sen, särdeles om den uppskrämda inbillningskrasten kommit till sitt yttersta. — På detta sätt visar sig samhällskroppen vara sjuk ifrån hufvudet ned till sotabjellet, ifrån de förnämsta ned till de ringaste lemmarna deri. Det sades, att en blind förskräckelse vittnar om en sjuk inbillningskraft, och denna åter om en sjuk eller förvirrad själ; och härom torde alla vara ösverens. Men icke så, i fråga om själens sjukdom eller förvirring. I många fall kan denna sjukdom eller förvirring hafva flere orsaker. Men der den är mera allmän, såsom den under koleratiden visat sig vara, hänvisar den ofelbart till en mera gifven och bestämd, man skulle kunna säga gemensam orsak, hvarpå kolerafarsoten, såsom ett af Försynen eller Gud användt väckelsemedel, också har för afsigt att fästa nationens så väl som hvarje enskilds uppmärksamhet. — Om denna orsak till ett själstillstånd, som mer än något annat gör kolerafarsoten så öfver all beskrifning hemsk och förfärande, talar från aflägsna tider en med Gud införlifvad själ och säger: Den der tror, han skall icke för kråckas. Brist på verkligt mod, på stilla undergifvenhet, på allmänt och verksamt deltagande, sirdeles i tider af allmän hemsökelse, är brist på den tro, som verksam är genom kärlek, — en tro, utan hvilken det är omöjligt täckas Gud. Och om behosvet af denna tro, såsom det oundgängliga villkoret för hela samfundets såväl som hvarje enskilds pånyttfödelse, förädling och lyftning, skall hvarje sådan företeelse som koleran undervisa oss och bekräfta, att all Åbildning är fåfäng, som ej förer oss till alltmera likhet med honom, hvilken är Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta afbild, hvilkens lärjungar skulle igenkännas derpå, att de troget följa detta hans enda bud: Alsker Eder inbördes så som jag hafver ålskat Eder. Endast genom en trogen efterlefnad af detta, alla andra omfattande, konungsliga bud kunna vi, under en förnyad hemsökelse af sådan art som koleran, på oss våga lämpa Christi ord: Åom de dricka eller insupa något det dödligt år, skall det icke skada dem; på de kranka skola de lågga händerna, så varder det bättre med dem. Men skulle vi än, under uppfyllandet af kärlekens pligter. dö med Christus, så skole vi blott dö för att åter lefva ett kärlekens lif med Honom, som sjelf är kärleken. Att, under en sådan författning af inbördes kärlek och deltagande, lifvets vanliga gång med afseende på nyttig handtering, rörelse och verksamhet i allmänhet skulle lida föga afbrott i tider af allmän hemsökelse, derpå lemna England och Nord-Amerikanska Förenta Staterna tillfredsställande bevis. ) Det bör tacksamt erkännas, att Verkstadssamfundet för de goda anordningar och åtgärder, i följd hvaraf bland många sjuka, jemförelsevis, blott få föllo offer för koleran, står i stor förbindelse till ej mindre Verkstadens omtänksamme Chef än dess nitiske läkare och de herrar elever, som hvar inom sitt distrikt gjorde besök i hvarje bostad tvenne gånger om dagen.