Björkenäs, Östervallskogs socken. Bodbetjenten Bergström hos Landthandl. Andersson jemte en dräng begaf sig ut på jagt, öfver I mil från hemmet. Medan hundarne sökte, satte sig jägarne på en större sten, och lade gevären från sig på densamma. Om en stund kommo hundarne, då Bergström skulle vända sig åt det håll hvarifrån de hördes anlända, hvarvid han kom att rubba bössorna, så att den ena nedföll och hanen träffar en sten hvaraf geväret aflossades och skottet gick tvärt igenom veka lifvet på Bergström, hvilken ögonblickligen neddignar, oförmögen att resa sig. Drängen, förfärad öfver olyckan, tager den sårade på sina armar och bär honom med öfveransträngda krafter den J mil långa obanade vägen hem till Björkenäs, hvarest oaktadt sorgfällig vård, den olycklige afled dagen derpå, efterlemnande föräldrar och syskon, som i honom sörjande sakna den hoppgifvande sonen, den tillgifne brodren. — Under rubrik Ett lyckoskott meddelar Amålstidningen Postbudet nedanstående: Tvenne Bergufvar hade gång efter annan låtit höra sina hemska åten från taket af Skillingmarks kyrka. Deras skrik, som nästan liknar en menniskas nödrop, förorsakade både ängslan och räddhåga hos omkringboende, helst såglarne endast efter insallande mörker infunno sig, och ofta störde deras nattro. Öfverläggningar höllos huru och på hvad sätt man skulle bli qvitt dessa obehagliga gäster, men detta var ingen lätt sak, synnerligen som de endast nattetid visade sig, och aldrig på annan plats än kyrkotaket. Fabrikören Andersson på Johansberg, beslöt likväl att försöka befria grannlaget från dessa hemska gäster, men som de voro mycket skygga, begagnade han följande krigslist: Flera aftnar hade Andersson observerat, i qvällens dunkel, att dessa Ufvar vid ankomsten alltid toge plats på kyrkotakets yttersta spets, följaktligen närmast hans, på andra sidan elfven belägna garfveri. Han anbringar derföre på förhand en sorts lavett till en skarpladdad bössa med mynningen riktad mot den punkt af kyrkotaket der han varseblifvit att roffåglarne plägade taga plats, (ungefärligen på ett afstånd af 140 alnar) och fästade derefter ett snöre från trycket, af den längd, att andra ändan deraf räckte till garfveriet på andra sidan elfven, för att vid fåglarnas ankomst, härifrån kunna aslossa geväret. Allt lyckades öfver förväntan. Flere af grannarne voro samlade i Anderssons hus för att åskåda utgången. Mörkret inföll, och inom kort hördes från kyrkotaket dessa hemska läten, som bebådade fåglarnas ankomst, utan att likväl desamma med ögat kunde upptäckas, I förhoppning att de intagit sina vanliga platser å kyrkans tak, drager vår fintlige skytte på snöret, skottet brinner af, och man förnimmer ljudet af en fallande kropp utefter det spetsiga kyrktaket, ned till marken. Man ilar deråt, och finner då ufven vingskjuten, med rullande ögon, färdig till motstånd, genast rusande mot sin angripare, då denne utan vapen i hand, tager reträtten uppå kyrkogårdsmuren, der han händelsevis påträffar en stör, hvarmed han lyckas gifva rossågeln några kraftiga slag, och slutligen dräpslaget. Vid hemkomsten befanns detta vidunder hålla öfver 4 alnar mellan vingspetsarne, klorna, öfver 5 tum långa, voro spetsiga som sylar. Några dagar derefter dödades den andra Ufven på samma sätt, den var icke fullt så stor, men hade lika aktningsvärda klor. Måhända har aldrig någonsin tilliörene 2:ne sådana skott aflossats, de göra med fullt skäl anspråk på namn af lyckoskott.