på de sista tjugo åren, skulle dock knappt vara värdt att åter sramdraga, så vida det icke såg ut, som reaktionens koryfker inom adel och presterskap, sedan dem lemnats frihet att på egen hand ostörda gå baklänges allt hvad de gittat, borde just vid detta lag finna att rörelsen åt det hållet vidare är omöjlig. All omdestillering af de från våra högskolor utgångne abstraktioner och sofismer, hvilka såsom kemiska agenter begagnats för att luttra och upplifva den länge i ruttningsprocess varande ståndsprincipen, synes ej leda till annat resultat, än att dagtinga, under afvaktan på någon Messias-lik kraft, någon uppenbarelse eller ny outredd naturkrast. Väl hör man än på riddarhuset nya variationer på gamla themat historisk kontinuitet, partiell förbättring och tillägg på den gamla grundvalen; men alla dessa ypperliga grundvalar hafva ju våra konservatilt-reformerande nu försökt och funnit sitt förslag, liksom de öfrige, gå opp i lutter rök, utan att lemna en våt släck efter sig? Månne ej bondeståndets dramatiska hållning, som utan att kosta ett ord på det hvilande representationsförslaget, lät det helt simpelt falla, kan upplysa vederbörande, att de måste återvända till den allmänna eller samsalta valprincipen för hela svenska folket? Åro vederbörande ännu så förblindade att de tro sig kunna införa denna allmänna valprincip, som de sjelfva förkättrat, endast inom adeln? hvilket, med utläggning af andemeningen vill säga: En del af adeln vill antaga principen inom sig, för att ytterligare koncentrera ej allenast ståndsprincipen, utan sitt eget inflytande, men denna konservativa del af adeln tillåter icke sina öfriga medborgare, som besitta jord och industriela krafter, att koncentrera dessa sannskyldige elementer till en kraftfull solkvilja, ty derpå vilja de ensamme äga privilegium. — Men äfven detta försök har misslyckats. Vi älska att tro, att då ibland skälen till afslag blifvit uttaladt, att man endast på fosterlandets altare ville göra offer af sin sjelfskrifvenhet, de icke äro så få, som hysa denna lika kloka som ädla känsla. Och kan det väl kallas vårda en historisk kontinuitet, att åter söka liksom indela adeln i klasser, då den en gång sjelf återburit detta arf från medeltiden? Nog af, vi vilja ej längre betrakta all denna skröplighet. Hvad vi redan sett är mer än tillräckligt för att bringa hvarje upplyst fosterlandsvän i förtviflan, vid en sådan tidpunkt som denna, om icke just i öfverdriften af det onda och saknaden af friska viljor att vidare arbeta deri, hoppet lyste fram i en annan bättre rigtning. Adeln kan nu få ett tillfälle att öka sina anspråk på hyllning af det öfriga folket, i socialt afseende; men den måste icke mer fordra exklusiva politiska rättigheter. Presterskapet, såsom politiserande kast, måste upphöra, och den yngre generationen af dem som känna verklig kallelse till religionens tjenst, synes hafva redan märkt, att deras ädla kall kommit i en skef rigtning till nationen, hvars sympathier skola allt mer och mer tyna, så att intet annat råd gifves för dem, som ömma mer för svenska kyrkan, än för privilegierna, än att rentaf vägra deltaga i val till riksdagsmän, annorlunda än i förening med andra medborgare. De öfrige, så kallade ofrälse klasserna, torde icke utan förbehåll vilja gå in på hvad som fordras för att återvinna ens Finland. Vår förnuftiga allmoge isynnerhet saknar icke skäl till farhågor, ifall inga garantier dem erbjudas; men om konungen än en gång lägger på riksdagsbordet förslag till ny regeringslorm med ministerstyrelse och representationsombildning, fotad på allmänna val, utlofvande, (då riksdagstrumpeten hemförpassar, men krigshornet bjuder uppbrott för vår öfvade krigshär) att riksens ständer skola för sista gången mötas nästa år, för att fullkomna Sveriges pånyttfödelse, då må ingen tvifla på att denna redliga allmoge, med full förtröstan, skall hjertligen glädja sig att se våra fanor och flaggor blandas och omhuldas af de allierades, Eller kan någon skarpsinnigare än ins. förutsäga, när eller huru den fråga som icke kan falla nånsin kan annorlunda fredligt lösas, om man icke passar på det nu inträffade, i mer än ett afseende kritiska ögonblicket, då ej allenast alla svenskar, utan ock hela nordens smärre folkstammar kunna kasta bakom sig sordna lumpna, outredliga tvisteamnen, och i gemensamma fördelar, som äro att vinna, hvar för sig emotse ersättning för hvad de till hussridens vinnande må upposlra? Tror man ändock, att försynen kan framdeles bjuda oss något bättre? Statsklokt är det visserligen, att icke kasta sig in i afventyr, innan man skådat sig noga omkring ester alla rimliga svårigheter och eftersinnat huru de kunna undvikas eller häfvas; men det är icke statsklokt att för alltid stå med händerna i kors, när stunden kommit att rackt handla . sa —