dersöre nästan sörvissade, hvad ständerne, och säkert till en början äfven konstituenterne, d. v. s. solkklasserna på det hela, beträffar, att när den fråga vi nu uppställt skall tagas i öfvervägande, så gifvas få som tänka på fosterlandet såsom ett helt, under det de fleste haka sig fast vid hvad, under en sådan nordens allmänna föryngring, möjligen kan riskeras för de gamla, öfver allt annat älskade privilegierna. Det smärtar oss att emot samtida medborgare nödgas fälla ett sådant omdöme; det smärtar oss på dubbelt sätt nu, emedan det är för det första klart att, med bibehållande af samma skaplynne — som dock är himmelsvidt skildt från det sordna nordiska — Svenskarne både måste känna sig sjelfva oförmögne att öfvertaga en sådan role på verldstheatern, som den naturen ämnat dem; för det andra, att de, hvilka äga att utdela rollerne — om än mer än någonsin benägna till frikostiga honorarier, — just för det naturliga läget och det gamla svenska namnets skull, — troligen skola tveka att lemna i våra händer sjelfva hufvudrolen, när de betrakta hur det ser ut inomskärs i detta eljest hvarken okultiverade, utfattiga eller skuldsatta land, i samhällslifvet hvarken råa, kifvande eller laglösa folk, men deremot i politiskt afseende så jemmerligt splittradt, vanmägtigt och rådlöst, att demoralisationen, mot hvilken man fåfängt söker att arbeta med författningar och polismagt, allt mer och mer skall utbreda sig både hos höga och låga. Sverige, som bland de tre skandinaviska folken står, i afseende på politiska institutioner, på lägsta trappsteget; som försummat att äfven med tidsenliga sådane närmare förbrödra sig med Norge, — kan det tilltro sig uppträda såsom mönster, när den enda lockmat vi kunna erbjuda åt federationens nya medlemmar, inre enhet och politisk frihet samt ytire sjelfståndighet, är af en så lös substans, att den föga sjelf har något sammanhang? O nej! så länge icke Svenskarne försäkrat sig om så pass mycken konstitutionell inflytelse på sin regering, att de kunna vara förvissade få till verkställighet befordrade lagar och författningar, dem folkets representanter på konungens propositioner vid föregående riksdag beslutat, så kan icke en gång Finland, ehuru nu för tiden lemnadt i våld åt en prokonsul — en diktator öfver lif och gods — vilja ingå förening. Såsom lydrike eller provins må man icke inbilla sig att något annat folk vill underkasta sig Sverige. Finnes der ännu en aldrig så ringa lemning qvar af den anda som gaf sig luft, när föreningen med Norge sades vara en förening att gråta åt, och eftersträfvar ännu någon i Sverige en återeröfring af de förlorade provinserna, med afsigt att Sverige såmedelst skulle bli i stånd att vara öfversittare, så skulle vi djupt gräma oss, om vi än icke lagt mer än tu strå i kors för föreningen. Och hur kan sådant förekommas, om icke ståndsskilnaden i Sverige, såsom grund för representationen, upphör, och konungamagten, befriad från kommunalvård, höjer sig till en sannt konstitutionell ståndpunkt? Begge dessa vilkor äro derför oeftergifliga. Men dessa grundsatser, som med oförminskad vigt qvarstå, oagtadt alla reaktionens anfall på de framsteg opinionen derom utbildat