Ytterligare i Neutralitets-fråran. (Slut fr. N:o 91.) I förhoppning att hvarje missförstånd eller oro, för det vi öppnat en allmännare diskussion, skall upphöra, då man öfverväger frågan i dess helhet, skrida vi nu till en annan del deraf: — Ar Sverige inom sig i det skick att det kan begagna sig af stormagternas möjliga anbud att återfå kanske alla de länder det förut innehaft? Innan vi gå att besvara detta spörjsmål, förutskickas den bekännelse, att vi anse oss inkompetente att ens fixera våra egna önskningar, än mer de på kabinetternas underhandlingar beroende bestämmelser, i afseende på vidd af område, gränser m. m. Principer finnas dock, för en hvar påtaglige äfven i detta afseende, hvilka icke utan olägenhet kunna förbises. Finlands äldsta område, under vissa vilkor kapabelt afsjelfförsvar, skulle måhända vara tillräckligt för dess innevånare, att bilda en stat för sig sjelf lik den Norska. Det på södra sidan om finska viken liggande landet deremot, som vi skulle vilja kalla Venden, borde icke omfatta mindre än tre å fyra millioner innevånare i en separat förening och erhållande den möjligen bästa gräns. Här stadna vi, för att icke i all välmening begå indiskretioner. Allt synes dock bebåda, att man snart äfven härom kan våga sig något längre i önskningsväg; äfvensom i modellering af de federativa former, hvarmed så väl vi som dessa stater skulle vara belåtna. När vi nu, återgående till uteslutande svenska förhållanden, skola fortsätta utredningen, finnes svårigheten ligga egentligen deri, att, under det folket blifvit vandt att beräkna sina intressen såsom fyra olika klassers, för det mesta i strid med hvarandra, synes ministeren icke heller fästa någon vigt vid, att ens i det formella ådagalägga någon enhet. Kongl. propositioner till ständerna beledsagas med protokoll, vittnande derom, att fyra rådgifvare röstat emot fem. Får gå, tycker man, blott det sker under en gifven form, att uppletas någorstädes ibland de många grundlagsparagraferne. Vi äro