dane. Detta var händelsen äfven med Stael von Holstein. Oaktadt sina nitton år, var han mera man än yngling. i Innan vi vidare gå att införa läsaren i det samtal, som emellan de begge vännerna — såsom vi nyss benämnt Stael och Hysing — uppstod, torde vi böra erinra läsaren derom, att det gifves menniskor, som trisvas förträffligt tillsammans, just på grund af deras olika individualitet, och som finna sin lust i att alltid drabba ihop för försäktandet af skilda meningar. Till dessa hörde de begge ifrågavarande vännerna. De kunde icke fem minuter vara tillsammans utan att tvista, men icke en dag åt skilda utan att sakna hvarann. De voro annars inga grälmakare ex professo, men de älskade att pröfva sina meningar mot hvarandras, som flinta och stål, ofta blott för att deraf få gnistor att sramspringa. De saktade, som med knapp på an utan afsigt att gifva, likasom utan fruktan att erhålla sår. — Se så, min kapten! — sade pastorn, sedan han tändt sin pipa och slagit sig ned i den stoppade karmstolen, hvilken såsom rummets högsäte, Stael afstod åt sin gäst, i det han sjelf satte sig på en trädstol — Nu har då Polen fått sig en konung under påtryck af våra bajonetter. Stanislaus är vald. — Verkligen! — utropade Stael och sprang upp, som traffad af en elektrisk gnista. — Underrattelserna äro nyss anlända till general Scblippenbach derom. Jag träffade just på ögonblicket en af hans adjutanter, som med samma kurir hade bref från en slägting, som berättat allt. Kung Carl har fått allt efter sin vilja. Som jag visste det skulle glädja er, begaf jag mig hit att berätta det. — Tack, hedersvän! Förb—dt qvickt af er! — Derpå tog Stael sin värja, gjorde honnörstecket och utropade: — Lefve kung Carl och de svenskes ära! — Måtte de blott icke öfverlesva sig! — sade pastorn. Utan att låna örat till denna anmärkning, återtog Stael: Ko-! nung Carl är i alla fall den verklige regenten, ehuru hans storhet försmått att bära kronans tecken dertill. Hvilket exempellöst ädelmod!: I — Jag väntade mig just denna förtjustning! Den kunde ej vara mindre. — Ni torde dock få medge, kära Hysing, att tillämpningen af den läran: det är sällare gifva än taga, ej kan förtjena en högre beundran, än då frågan är om kronor. — Det är väl sannt! Jag förnekar icke kung Carls storhet i detta, som i många andra afseenden; men er förtjusning kan jag icke dela. . l