Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1854, sida 2

beherrskade jag mig och lyckades. Jag räknade på tvenne goda bundsförvandter: tiden och ditt eget hjerta, dersöre uppsköt jag min förklaring tills om ett år, då skulle jag kunna göra den, men ej sörr, ty jag vågade ej förlita mig på mina egna krafter och mitt sörrädiska hjerta, som kanske talat ord, dem förständet måst ogilla. Ser du, Axel, jag vet, att det är en stor makt, som kallas glömskans, dess verkningar äro långsamma, nästan omärkliga i sitt fortskridande, men de äro säkra. Glömskan breder ut sitt gråa stoft öfver tingen, som förlora sin form, sin färg och sin friskhet, men det stoftet bredes också såsom balsam öfver hjertats sår, det är den största helande kraft, som menniskosjälen eger. Jag räknade på ditt hjerta, Axel, och beräknade, att glömskan skulle tränga dit in och förblekna sorgen och äfven mitt minne. Första gången jag såg dig och Agnes tillsamman, tänkte jag: o, jag vill arbeta på förstöringen, på grusandet af min bild uti hans hjerta; min kärlek skall hjelpa honom att insätta en ny idol i hjertats helgedom, der skall den bygga den nya en fast grund på sin egen lyckas spillror. Och jag såg med glädje, att du älskade Agnes. En gång, tänkte jag, skall jag, utan att väcka den slumrande gnistan i hans hjerta, återgifva honom tron och aktningen för mig,