Då lade jag i ena vägskålen mina föräldrars vilja, deras ålderdom, som genom mig kunde befrias från fattigdom och bekymmer; min tants vilja; hon hade gifvit mig bildningens ljus, en stor, en herrlig gåfva, och främst af alla dens lycka, hvars lugn jag stört, den menniskohatande varelse, som jag hoppades göra mild, som jag såg böja sig efter min vilja och som utan mig skulle åter sjunka till sina dystra grubblerier; i den andra vågskålen lade jag min kärlek, ditt minne, alla mina drömmar och mina arma tårar och den var fullvigtigast tyckte jag . . . . då fanns det något som kalas pligt, ett fast, ett omutligt ord. Jag tänkte på det, och det vägde mera på mitt ödes vågskål, än hjertats drömmar och smärtans bitterhet. — Pligt! tänkte jag hvarje gång mina tårars tyngd ville öka vigten af min försakelse, och jag blef Ludvigs fästmö af lugn, orubblig öfvertygelse. Jag gick med säkra steg på den i början tunga, men sedan allt mel och mer jemna stråten. Den tanken att göra min make lycklig, vai mig så kär, jag ville försona honom med lif vet, som han misskänner. — Och har du lyckats, Alida? frågade A xel. — Låt oss nu tala om dig, fortsatte Alida Du kom åter och med hela min viljas kraf