Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1854, sida 1

i sina blå och hvita porslinsvaser doftade och srodades; det såg ut som hade man koncentrerat sommaren i det vackra rummet. Axel slog sig ner på den beqväma ostindiska rördivanen och ämnade just taga upp klockan till ännu en rådfrågning, då lätta steg hördes gå upp för trappan och ljuda mot verandans trädgolf. Nyckeln vreds om och Alida trädde in, just som urvisaren betecknade Ettslaget. Det såg ut som balen tröttat henne och som sömnen ej varit god, ty rosorna på Alidas kinder voro något bleka, men detta minskade ej den unga qvinnans skönhet. Alida bar en enkel hvit klädning, men var lika ståtlig utan prydnader som då hon var juvelsmyckad. Allvar och mildhet lågo öfver den vackra, klara pannan och i hennes leende låg något försonande godt och vänligt. — Jag var ju punktlig, icke sannt? sade Alida till Axel, som ännu höll klockan i handen. Sitt ner, jag har mycket att säga er. — Ni ser ej fiendtlig ut, fru grefvinna. Mången skulle kanske finna sig besegrad vid ert blotta betraktande, sade Axel, försökande att skämta. — Jaså, ni påminner mig om utmaningen, svarade Alida, sattande sig vid hans sida, nå väl, mina vittnen äro det öga, som ser öfver