Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1854, sida 1

aldrig egt någon, och derföre beslöt jag att bli nog för mig sjelf. Vi voro båda fattiga — hvilken framtid egde vi att vänta? Din arbetskraft skulle ha förlamats af stundens små bekymmer, jag skulle lidit outsägligt vid att se dig arm och sträfvande för min skuld, men detta hoppades jag kunna öfvervinna, ty kärleken är en ypperlig framtidsmålare, som lägger rosor öfver alla törnen. Jag lärde känna Ludvig — jag trodde mig känna honom och fann, att han älskade mig allena i hela verlden, att han skulle blifva olycklig, om jag stötte honom från mig. I början af vår bekantskap fattade jag intresse för denne man, som var så olik de andra; jag ville blifva hans vän, men ack, råmärket och gränssk ilnaden mellan kärleken och vänskapen i ett förhållande af mera intimt slag, mellan man och qvinna, äro så omärkligt fint uppdragna, att innan man sjelf tror det, har man öfverstigit dem. Jag fann med bestörtning, att grefve Ludvig älskade mig med häftighet, och min tant, mina föräldrar, alla förenade sig att öfvertala mig till att blifva hans hustru. För mig fanns en kraft, som motverkade denna förening: din bild, som bodde drömomsluten, älskad och lefvande i min själ. Min far sade sig aldrig lemna sitt samtycke till den ungdomsdårskap, som han kallade min kärlek.