—e—C—— — na sandade gängarne i Lyckö vackra park, och sjön var ej som under sommaren en stilla himmelspegel, höstvinden hade rört den med sin magtiga vinge och sargat den grönblå, och vågorna hade rasat med hvarann, ty det hvita skummet bland strandens stenar tillkännagaf, att Ägirs döttrar tumlande lekt med vinden. (Forts.)