Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1854, sida 2

HY JIICnCT UviLLLanta 23 U11UTCI 111110 Sa 9J1 — punkter: den diplomatiska och den lliliriska. Den förra tager för dagen större uppmärksamhet i anspräk än den senare. Redan med förra posten inhemtades att 2:ne vigtiga statshandlingar kommit till stånd, nemligen ett nytt protokoll i Wien och en konvention emellan Preussen och Österrike. Med den vanliga franska lättsinnigheten hade man i Paris genast ansett det nya Wienerprotokollet utgöra en borgen för de tyska stormakternas aktiva medverkan i kriget mot Ryssland. Ingenting berättigar dock till så djersva förhoppningar. Det kan på sin höjd antagas, att detta protokoll förvissar vestern om de tyska makternas moraliska medverkan och understöd och lemnar en säkerhet för att de icke skola göra gemensam sak med Ryssland. Man har visserligen anmärkt, att Österrike sammandragit en armåkorps på gränsen af Serbien, hvilken står färdig att inrycka i detta land, men sker detta, så handlar Osterrike påtagligen endast i sitt eget enskilta intresse för att afvärja de faror, hvarmed en uppresning bland Turkiets slaviska befolkning kunde hota de Österrikes egna provinser, der den sydslaviska stammen utgör det öfvervägande antalet af invånarne. E n fransk tidning invänder mycket riktigt, att, om Österrike ville på allvar anfalla Ryssland, så borde det ske från Gallicien i Polen och icke i Donaunejderna. — Rörande konventionen emellan Osterrike och Preussen har man sig ingenting med säkerhet bekant, men ingenting har rörande densamma kommit i dagen, som rubbar vårt förra omdöme om densamma, att den hufvudsakligast afser upprätthållandet af de tyska makternas stränga neutralitet. Dagens post medför underrättelse om ett tredje dokument af största vigt och betydelse, nemligen en offoch denfesiv traktat emellan Frankrike och England. En pariserkorrespondent i LIndep. belge yttrar om denna traktat, att den konstaterar den innerliga sämjan emellan de begge makterna och reglerar deras gemensamma verksamhet. Tidens knapphet nödgar för öfrigt korrespondenten att summariskt sammanfatta dess grundtanke och verkningar i följande ord: Frankrike och England skola gå bllsammans, starka i sin enighet, dnda till slutet. Om Rysslands sista fredssörslag råder endast en mening: att de kommit för sent. Öfvergår man nu från den diplomatiska till den nilläriska sidan af det stora verldsdramat, så hafva vi först och främst att nämna det nu ryska officiella berättelser blifvit synliga om Donauöfvergången och de första operationerna i Dobrutscha, enligt hvilka berättelser Turkarne hafva utan svärdslag utrymt såväl Tultscha som Matschin, hvaraf följer, icke allenast att ryktena om det lifliga motstånd som gjorts af besättningarna i dessa fästningar skulle vara aldeles ogrundade, utan äfven att uppgisten det Ryssarne tagit besättningen i Matschin tillfånga varit en dikt. I S:t Petersburg har sjungits Te Deum för Donauöfvergången och om aftonen samma dag, som denna högtidlighet ägde rum, var staden illuminerad. Fremdenhlatt i Wien har satt ett rykte i fart, att en drabbning skulle stått emellan Ryssarne och Turkarne d. 2 April vid Rassova emellan Hirsova och Silistria. Men underrättelser från ryska högqvarteret af den 5 April innehålla icke ett enda ord om en sådan, hvaremot de förmäla, att general Liders, som kommenderar den i Dobrutscha inryckta ryska armåen, framryckt ända till Trajani vall, utan att stöta på Iurkarne. Det är dock bestämdt att dessa sistnämnde bereda sig att möta fienden vid Trajani vall, så att, om det är grundadt, att Luders framryckt ända dit, alla sannolikheter tala derför att man med en af de nästa posterna kan emotse underrättelse om någon vigtig sammandrabbning. Metaxas, grekiska sändebudet i Konstantinopel, skulle lemna denna stad d. 3 dennes. Grekiska regeringens undersåter i Konstantinopel, 15,000 till antalet, skulle lemna staden inom 14 dagar. Jäsningen i konungariket Grekland var fortfarande i tilltagande. Befolkningen i Athen hade företagit en fientlig demonstration emot franska ambassadhotellet. Amiral La Barbier de Pinan hade, efter en sammankomst med konung Otto, ansett sig böra antaga en hotande hållning. Firmanerna rörande de kristnes emancipation hade delgifvits alla de främmande sändebuden i Konstantinopel. Det bekrästar sig att 2:ne engelska handelssartyg, bogserade af en engelsk ångare, blilvit beskjutna af ryska batterierna vid Sulina-mynningen, hvarvid det ena skjutits i sank och ångaren hade ankommit till Konstantinopel i haveri. Ryktet ville veta, att de förenade flottorna, tillfölje af dessa fientligheter, styrt kosan