Axel såg på Alida, men ingen blick sick han tillbaka — Alida såg ned som ville hon räkna golftiljorna. — Ni kommer ur takten, herr löjtnant! svarade hon med en ton så isande kall, att den lade sig som en nordanvind öfver Axels varma hjerta. — Ni har ej glömt att valsa, fru grefvinna, sade Axel, då han stannade, det går lika bra som fordom, det är godt att något är sig likt. — Betänk, herr löjtnant, den långa tid ni varit borta — tänk att ingen lag är strängare än vansklighetens; trodde ni väl att allt vid er återkomst skulle ega samma utseende, som då ni reste? Det var i sanning en felräkning, herr löjtnant. — Men, fru grefvinna, det finnes förändringar så stora, att man ej kan förklara dem, utan måste begära upplyssning derom, för alt — För att? frågade Alida. — För att rädda sin tro på trohet och sanning. — Har ni någonsin tviflat derpå? Då beklagar jag er. — Jag har trott på allt godt i verlden, ty jag trodde på dig, Alida; men sanningens pröfvosten — erfarenheten, fattades mig, och jag