— Jag hade ju lofvat dansen åt er och säledes kunde jag ej annat än vänta på er, hvad än som kunnat fördröja er ankomst. — Ja, det var sannt, men ni lofvade aldrig med ord, således stod det er fritt att anse löftet som icke gifvet, ifall någon skulle kommit och gjort anspråk på er, medan jag gick och ställde om att ni skulle få dansa efter en riktigt vacker vals. Ar ej denna musik vacker, fru grefvinna? den heter drömmar på oceanen. — Jag tackar er, den är mycket vacker! svarade Alida artigt och tog löjtnant Axels arm. Huru många gånger hade hon ej vandrat så vid hans sida genom dessa samma rum, och huru lycklig hade han ej då känt sig — och nu — han sökte förgåäsves i hennes ansigte efter något drag från fordom, men fann endast en kall artighet, i stället för den fordna ömheter. Alida, som tyckte att den unge mannens blickar för mycket forskade i hennes anletsdrag, sade skämtande: — Det är många variationer i edra drömmar på oceanen. — Och dock endast ett thema! Ty på vågorna, i land, i storm, i lugn, om natten och om dagen drömde jag blott om dig, Alida! sade Axel i det han började valsa.