Då andra valsen började, stod annu Alida qvar, vantande på sin kavaljer. Alida var ej van att vänta, blott att låta vänta på sig, ej underligt då, om ett drag af otålighet stod att läsa på hennes panna. — Jag har väl ej försummat fatalierna med mitt uteblifvande, hoppas jag, yttrade löjtnant Axel, jag nästan gjorde mig beredd på att se min plats upptagen af en annan.