trodde aldrig att den skulle blifva så bitter, så dyrköpt. — Och jag har aldrig tvislat. En menniska som tviflar och fordrar bevis, liknar säljaren, som fordrar borgen af sin köpare, emedan annan och bättre säkerhet felas. — Må vara! jag trodde fordom på en qvinnas heder och ord — den tron är nu förbi — men jag var dock lycklig att tänka, att du, Alida, var mitt allt, ja, jag välsignar tviflet, ty det låter mig vackla, det är dock ingen bestämd visshet . . . jag kan kanske någon gång ännu bedraga mig sjelf och tro att du är mitt lifs engel. Alida lyssnade till den vemodiga rösten; hon tjustes af dess tonfall, af dess rörelse. Hon lade handen öfver sitt hjerta, som med hela ungdomskärlekens glöd besvarade hans ord. Men det qvinliga högmodet och hennes kruftiga ande segrade öfver all svaghet, medgaf ej att den ringaste rörelse skymtade fram, hvarken i ord eller blick. Alida rynkade lätt de fina ögonbrynen, liksom ville hon antaga ett bestämdt utseende. Efter några ögonblicks besinning, svarade hon med beherskning: — Ni gör orätt deri, herr löjtnant, som någonsin tänker er englar på jorden. Ni skall ej fordra mera af verlden, än den kan gifva. (Forts.)