dgom stt antingen neka uppsatsens intagande eller betjena sig af omsvep). Hvad jag således -på förhands påräknat är ingenting annat, än hvad man alltid borde vara berättigad att antaga, näml. den friborenhet i tänkesättet, att red. skulle på förhand kunna bestämma sig för en inskränkning till det enda kommande alternativet att antingen ärligt vederlägga eller årligt concedera. Men då jag för min del tillika visste, att den förra af alternativets tvänne utvägar skulle efter fullbordad och tillräckligen skarpsynt skärskådning af de skäl, som komme att andragas, i sjelfva verket befinnas tillspärrad och blott den sednare komma att återstå; så ville jag göra red. uppmärksam på äfven denna omständighet, iakttagande samma grannlagenhet, till följe hvaraf man vid vadslagning, som bör ske pin incertum eventum, icke rätteligen kau tillåta sig att fördölja, om man på förhand känner utslaget, under det den andra parten derom är okunnig. 5) 5. Red. påstår, att jag Sökt stöd i ,framhäfvande af min egen auktoritet. Lika ogrundadt! På någon auktoritet har jag hvarken för egen del gjort anspråk, ej häller deri sökt något ,stöd. Af auktoriteter betjenar man sig, då man vill qväfva en tänkande undersökning af saken; men den punkt i min uppsats, hvarpå här syftas, har ju fastmera det motsatta ändamålet att ,skårpa min vedersakares uppmärksamhet— alltså att befordra en dylik undersökning. 6) 6. Red. har mycket stött sig på den tillförsigt, hvarmed jag förklarat mig ,besitta en för denna tvistefrågas afgörande tillräcklig kedja af felfria och följaktligen ovederläggliga satser. Anstöten är naturlig från redis ståndpunkt, men försvinner fullkomligt för den, som inser, huru få dylika satser härtill i sjelfva verket behöfvas och till följe deraf buru litet farlig hela gaken är. Skulle man t. ex. finna det i ringaste måtto betänkligt eller förväget, om en fullväxt person, som dagligen öfvat sig i kroppsrörelser af hvarjehanda slag, erbjöde sig hålla vad derom, att han skulle kunna gå en åttondedels mil framåt på förut banad och jämn väg, utan att en enda gång falla omkull under promenaden? 7) Säkerligen icke. Men är då en kort promenad genom ett banadt område af andens filt mera äfventyrlig, i fall man verkligen äger någon öfning att handtera begrepp? Nej! den är det så litet, att jag för min del tvertom skulle med ojemförligt större trygghet inlåta mig på ett vad i sednare hänseendet, än i det förra. Ty anden är ju dock vida mer sjelfberoende, än kroppen, och icke underkastad inflytelsen af så många dunkla makter, så många oberäkneliga tillfälligheter, som den sednare. En tillräckligt pröfvad sats äger den stora förmånen att icke innebålla någonting ogenomskådadt, och har man då sett, att subjektet verkligen är subordineradt under predicatet såsom dess genus (deri består hela konsten!) så vet man, att satsen ir orubblig, och kan sedan fritt låta hela verlden försöka sina krafter på dess häfvande, viss, att ett sådant försök, äfven om derpå a:betades icke blott en å två dagar, utan ända till ragnarök, likväl alltid måste blifva fåfängt. 8) Med sanning säger Cicero: ,Non, qvemadmodum putatis, omnia sunt in eloqventia: est qvadam tamen ita perspicua veritas, ut eam infirmare nulla res possit. 9) 7. Red. klandrar mig för bristande grannlagenhet, derföre att jag allt för noga bestämt dess plats inom den af Sokrates uppgjorde klassindelningen. Men i samma andetag förklaras dock, att red. är rätt nöjd med den anvista platsen och föredrager den framför hvarje annan. Nå väl! då är ju allt så förträffligt, som det kan vara, och ingen anledning till klagomål. Också höll jag ett ögonblick på att sjelf smittas af min vederparts belåtenhet, emedan jag i denna plötsligen påkomna ödmjukhet tyckte mig se ett fägnande tecken, att han icke länge tänkte förblifva stående på det anmärkta trappsteget, utan fagtmera redan vari full färd att upplyfta sig till ett högre. Snart blef det mig likväl åter klart, huru högst äfventyrligt det skulle vara, att i detta afseende ännu förhasta sig med någon spådom. För att komma upp på nästa trappsteg, måste man redan i någon mån hafva begynt filosofera, och då uppstår åtminstone den aningen, ait man icke förut var någon ,stor silosof, äfven om man blifvit 5glömd af historien och förkunnat sina öfverraskande upptäckter på en gång på svenska, latin och fransyska (hvarföre icke jämväl på tyska, engelska, grekiska och sanskrit, då ju äfven dessa böra inom omfånget af den vokände tänkarens språkförråd?). För öfrigt vill jag vid den nya indelning af människorna, som föreslås i stället för den af Sokrates uppgjorda, blott anmärka det enda felet, att den lemnad utan tillämpning naturligtvis till ingenting duger och med tillumpning endast duger till molsalsen af hvad den skulle, neml. blott att bära vittne om tillämparens egen ståndpunkt och vplats i systemet, men icke om dens, på kvilken den tillämpades. Den belefvenhets-lager, hvarmed red. på detta ställe haft den taktiken att vilja smycka sig, är således ingenting annat än en tvungen lydnad för nödvåndighetens bud; m. a. o. den är vunnen på grund5) Man må i sanning benndra hr lektorns modesti, att fortfarande påstå, det vägen till en Äärlfa moder.