mycket deraf, då han är i besittning af en hel kanna, än då ban endast innehar t. ex. sjerdedelen af denna qvantitet, samt att, om han är oförmögen att förskassa sig det tillåtna minimum, som i handeln får aflåtas, han då söker tillfredsställa sin passion på krogen, hvarest öfvergången är lätt till dobbel och orgier; men, som sagdt är, detta är en Så allmänt känd sak, att den borde få anses lika god, Som om den vore bevittnad. Nu blir sålunda endast fråga om hvad lagen bjuder, med hänseende till försäljning af starka drycker. Vi ha då att fästa oss vid hvad 2:dra af 1846 års handelserdning medgifver i detta fall, jemförd med 43:dje och 56:te SS uti 1851 års förordning rörande vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin. Dessa författningar böra efter innebållet upprätthållas och efterlefvas, det medgifves, utan afseende på konseqvenserna för öfrigt; men då nu Kongl. Maj:t, uti eller genom Dess högsta domstol, äger förklaringsrätt öfver civillagen, och, med iakttagande af denna rättighet, förklarat, att hvad uti 56:te Y af senast omförmälta kongl. förordning omhandlas, endast har afseende på försäljning till förtaring på stället, men för öfrigt icke lägger något hinder emot utöfningen af den uti 2:dra af 1846 års handelsordning medgifna handelsfrihet, så länge derom icke annorlunda blifvit specielt föreskrifvet, så synes att den underdomstol, som fortfarande försökte tillämpa den äldre uppfattningen af dessa lagrum, ådagalade en alltför inkonseqvent laglydnad, jemförlig med olydnad emot högsta lagskipande makten, som lindrigast kunde hänföras till halstarrighet, för att ej säga kittslighet. Skulle någon ock vara nog olycklig att beherrskas af en så beskaffad administrator, är ej annat att göra, än att öfverklaga en så maktlysten paschas beteende, samt hos Kongl. Maj:t dessutom, i djupaste underdånighet anhålla, det K. M:t i nåder täcktes, i form af allmän förordning, fastställa Dess genom högsta domstolen aflåtna förklaring uti detta ämne. En samvetsöm domare, som möjligen kunde anse förut gifvet prejudikat icke tillräckligt bindande för allmän efterrättelse, borde till och med föranledas af ett sådant tvifvel att sjelf söka erbålla en allmängiltig förklaring, hvarigenom han fredas ifrån att fälla oriktiga domslut, stridande emot den förklaring, som af deriill berättigad auktoritet blifvit afgifven; helst hvarje bildad och human menniska (hvilket väl hvarje uppsatt embetsman åtminstone borde vara) bör kunna inse, det en embetsman ej är tillsatt för att förderfva det samhälle, uti hvilket han bör vaka öfver ordning och laglydnad, utan tvärtom för att på allt sätt befrämja dess förkofran, välgång och trefnad. — Lika sannt och rätt som detta är, lika rätt och säkert är det äfven, att hvarje embetsman, som handlar i motsats härtill, sjelf ej kan påräkna att åtnjuta någon trefnad, ty förr eller senare skall åtminstone hans eget domarsamvete meddela sitt utslag ofver huru han sramsarit i utöfningen af sitt ansvarsfulla kall. N. —— —— O —ÖA -—!