— Alida, frågade grefve Strålkrona, har du väl öfvertänkt hvad det vill säga att vara min hustruse Jag är despot i ett fall, men jag är det måhända tillfölje af min kärlek: jag vill uteslutande vara den, som herrskar i ditt hjerta. Blotta föreställningen, alt du eger en tanka för någon annan, skulle kunna lägga mera köld öfver min själ, än der nu finnes. Betänk Alida, att jag, som annars föraktar verlden, jag vill lefva der för din skull; jag, som aldrig älskat någon varelse sedan många år, jag har med hela mitt hjerta sastat mig vid dig. — Och jag, bäste Ludvig, skall aldrig glömma att visa mig tacksam dersör! 0, måtte mitt hjerta kunna fördubbla sin värme, för att lära dig älska menniskorna och verlden. O, Ludvig, hvad jag skulle tro mycket säkrare på din karlek för mig, om jag ej visste att du vore så bitter mot alla andra. Ser du, jag är så litet svartsjuk, att jag gerna skulle vilja dela med mig af min lycka; jag skulle vilja, att ditt hjerta vore öppet för det glada; det finnes ju så mycket i denna verlden att fröjdas åt, att älska. — Så mycket — du är ett barn, Alida! Tro mig du, att mycket af det du kallar älskvärdt och vackert, är blott prålande skyltar, för att dölja fel och lyten i hjerna och hjerta; det är en skimrande slöja, som skall dölja karaktä