mig sör honom. Jag är rätt glad att så trässa honom. — Jag tänker att han ej är litet förvånad öfver att finna er vara grefvinnan Strålkrona! — Ar det så förvånande då, herr kammarjunkare? frågade Alida leende, i det hon steg upp och tog sin mans arm. Jag tycker att det är alldeles intet besynnerligt, eller hur Ludvig, var det då så underligt att du fästade dig vid mig och jag mig vid dig? Alida såg på sin man så barnsligt och skälmskt, men hans blick sänkte sig kallt frågande i hennes. — Säg sjelf Alida, om du tycker att det var underligt! Alida såg en stund forskande på den mörka blicken, men svarade slutligen skrattande: — Du ser minsann helt förvånad ut; men jag tycker ej att det var det ringaste underligt, att du fästade dig vid mig och icke heller förvånar det mig att jag är din hustru, Ludvig 12. Åida smekte vänligt sin makes hand, den hon höll i sin och log! mot honom, då hon kände hans handtryckning. Det nygifta paret lemnade fröken Agnes och kammarjunkaren samtalande om den blifvande balen. — —