Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1854, sida 1

än tjugu unga herrar, hvilka råkat förälska sig i henne, komma att se henne som brud. Det är dock det vanligaste i verlden, att folk begagnar sig af denna galna plagsed .... och dessutom kunde jag ej bjuda alla hennes försmådda älskare till marskalker. Kammarjunkaren blef blossande röd och bet sig förlägen i läppen. — Jag får bedja dig, bäste Strålkrona, att du är god och för alltid utesluter mig från äran att räknas bland fru grefvinnans f. d. tillbedjare, hvaremot jag, parole dihonneur, sörsäkrar dig, att du i en framtid ej skall finna mig bland hennes beundrare. Grefve Strålkrona log ett medlidsamt leende åt sin vän, men på muskelspelet kring munnen kunde man se, att detta leende var konstladt. Det gör du rätt i, min bror! svarade gresfven, i det han klappade kammarjunkaren på axeln. Du tänker på det gamla ordspråket: brändt barn skyr elden! — Ja, du, bror Strälkrona, det är ändå tusan hvad de der gamla ordspråken äro goda och ofelbara! Jag tänker just på ett par af den gamla sorten, och de lämpa sig särdeles väl för tillfället. — Och de äro? — Gammal kärlek rostar aldrig och ingen rök finnes utan eld!