Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1854, sida 1

Återigen skrattade gresven. — Jag finner att du, utom din öfriga språkkunskap, äfven kan ordspråk, sade han. — Ja, men så mycket språkforskare blir jag aldrig, att jag bryr mig om att lära mig ögonspråket --det lemnar jag åt dem som äro mera roade deraf än jag, och skulle du vilja taga dig en och annan lektion, så kan jag försäkra dig, att grefvinnan Strålkrona är serdeles hemma i det språkets grammatika. Grefven vände tvärt ryggen åt kammarjunkaren, som artigt närmade sig den unga grefvinnan, hvilken satt samtalande med sin vackraste tärna, fröken Agnes Strålkrona, en kusin till hennes man. — Vågar jag störa damerna med min närvaro, frågade han inställsamt, eller var det kanske något mellan fyra ögon som afbröts? — Nej visst icke, Herr Kammarjunkare; vi talade om morgondagens bal. — Ahl! Det kunde jag väl begripit utan att fråga. Alidas läppar drogo sig till ett sarkastiskt leende öfver kammarjunkarens menniskokännedom och gissningsförmåga. — Ja, det blir troligen en alldeles charmant tillställning. Fru kommerserådinnan är känd för sina lyckade seter och sitt esprit darangeI ment. Men det var sannt! som jag fått i upp