Dylika och ännu större förandringar i mynt foten har man företagit i andra länder, äfver sådane. i hvilka man säkerligen i allmanhe äger långt större insigter i myntväsendet och visserligen icke mindre ömhet om folkets rät tigheter än här. I England, till exempel, förändrades, år 1825 halten i silfvermyntet sålunda, att en Kron(Crown), som förut innehållit 429,, nedsattes till endast 403,, Troyer grän finsilfver (såle des icke mindre än 6 procent); och en shill ling, som efter gamla myntordningen innehål lit 85,9, erhöll nu blott 80,, grän. Äfven guldmyntet undergick, vid samma tid, en dylik förändring, så att då, efter 1817 års myntfot, 31,,,, Sovereigns slogos af en kölnisk mark fint guld, utmyntas deraf numera 32,,49 5. I Holland blef silfvermyntets inre värde, år 1839, reduceradt med 17 per mille, i det en guldens halt fastställdes till 9,430, i stället för 9,,,; gramm fint silfver; och sjelfva den nuvarande Hamburger-riksdalern är icke lika god som den ursprungliga. Den gamla Hamburger-bankthalern var nemligen ingen annan än den gamla Tyska ,Species-Reichsthalern, af hvilken, enligt Riksdagsbeslutet (dem Reichsabschiede-) af år 1566, 8 stycken skulle gå på en kölnisk bruttomark till 143 lod fint, följaktligen 9 stycken på 1 kölnisk mark fint silfver. Men vid denna halt kunde den Hamburgska specien icke länge bibehållas; vid den stora mängden af omlöpande, underhaltigt småmynt blef detta goda och fullvigtiga mynt snart så klippt och kringskuret, att man måste räkna 94 riksdalrar på hvarje mark finsilfver; och denna således med 2,, procent försämrade specie blef, vid bankens upprättande, år 1619, antagen till dess Bankdaler, så att detta verk förklarade sig icke emottaga betalningar uti något annat mynt. ) Det torde dessutom vara bekant, att trenne ganska betydande stater, nemligen Belgien, Sardinien och Schweiz, i nyare tider adopterat en främmande grannstats mynt såsom sitt eget, utan att dervid skrupulera på den nedsättning eller förhöjning af en eller annan ass i myntets metalliska halt, som de för sådant ändamål måste vidtaga. Och har någon skada eller olägenhet häraf uppkommit? — Tvärtom torde man svårligen kunna uppvisa någon regeringsåtgärd inom dessa staters hela finansförvaltning, som vunnit ett mera allmänt erkännande såsom nödvändig, tidsenlig och valgörande. Om man således både i äldre ech nyare tider och såväl inom vårt eget som i främmande land kunnat utan allt mehn och äfventyr företaga en dylik och ännu större förändring i myntfoten, än den här föreslagna, hvarföre skulle vi då nu, af onödiga och grundlösa skrupler låta afhålla oss från en åtgärd, som icke blott skulle bespara staten och enskilde en gifven årlig förlust, utan äfven undanrödja ett onaturligt hinder för de fria gemenskapen emellan grannsolken?