— I 11011 I UuULLd dIIIIIC, HY, DIMdIIU dlUUld CU 9514a15 råd yttra, att en sådan förädring vore ett -in grepp i äganderätten, en -vådlig myntförsam ring. o. s. v.; och Riddarhuset har, synbar ligen med anledning af dessa påståenden, af slagit motionen. Den lärer likväl i följd a återremiss i ett annat stånd, återkomma til förnyad behandling, och det torde derföre ick vara ur vägen att tillse, om de betänklighete man säger sig hysa emot denna reform verk ligen äro grundade i sakens natur, eller till äfventyrs endast foster af en viss ovilja emo alla dylika sträfvanden. Hvad är en myntförsämring? — Naturligt vis (då vi här inskränka oss endast till frå gan om reelt mynt) en sådan förändring a myntfoten, hvarigenom priserne å egendom ocl varor af alla slag stiga i förhållande till pen ningen, och denna således förlorar någon de af sitt förut gällande värde. Skulle verkliger något sådant vara här att befara? Skillnaden emellan den Svenska specieriksdalern, som innehåller 530,4, ass finsilfver och den Dansk-Norska, som innehåller 525,, a ass, är icke större än 0,,, procent, och att en så ringa nedsättning i silfverhalten icke skulle kunna åstadkomma någon rubbninga varupriser eller någon omhvälfning i enskilda affärsförhållanden, tyckes vara bevisligt redan deraf, att vårt nuvarande speciemynt, efter några få års förlopp, blott genom nötning förlorat vida mera af sin silfverhalt, utan att sådant oaktadt hafva för sina ägare medfört någon den ringaste förlust. Det är ju genom noggranna undersökningar utrönt, att mindre silfvermynt, sådane som t. ex. våra 32:dels och 16:dels specier, genom afnötning undergå en ärlig förminskning af vid pass 0,, ; proc., hvilket redan för sex år gör en förlust af 0,,, procent! — Man bör dessutom ihågkomma skillnaden emellan en förändring i myntfoten och i sedelvårdet. Om staten inställer silfverutvexlingen eller utsläpper en större massa representativ-mynt, än som står i ett passande förhållande till bankens metalliska kassa och rörelsens behof, så begår den ett våld på den enskildes ågande rätt, i det den förminskar värdet af det sedelmynt, som han har att fordra eller i sina händer; det är ett sätt att rikta den ena delen af samhället — de gäldbundnes — på den andra delens — fordringsegarnes — bekostnad, och att undergräfva tusendes existens, utan att desse emot ett sådant steg hafva något värn eller någon tillflykt. Men en förändring i myntfoten kan naturligtvis icke inverka på det slagna mynt, som jag redan äger, icke heller på de affärer och förbindelser, som redan äro afslutade, så framt icke uttryckligen förklaras, att det nya myntet skall i all handel och rörelse vara lika gällande med det gamla. Och om detta sker, är den enskilde försäkrad emot alla vådor af ett sådant påbud derigenom, att det nya myntet då äfven måste efter samma värde emottagas i kronouppbörden och de allmänna kassorna. Således sker derigenom ingen rubbning hvarken i varupriser eller andra värde-förhållanden inom landet. Helt annat är om staten, med bibehållande af myntets nominalrärde, försämrar dess halt, utan att dock vilja emottaga det i allmänna uppbörden och i Banken — der denna är en statsanstalt. Men något sådant kunde naturligtvis icke nu komma i fråga; och det föresaller oss derföre besynnerligt, huru man kunnat kalla den nu föreslagna förändringen ett ingrepp i äganderäften. Det är emellertid icke blott af theoretiska skäl som vi tro oss med allt fog kunna bestrida denna invändning. Vi hafva äfven ganska många praktiska bevis att åberopa till stöd för vårt påstående om utförbarheten af en sådan reform. Den gamla specieriksdalern af år 1664, som vid 1777 års realisation blifvit bibehållen oförändrad, undergick vid den sednaste realisationen af 1830 en icke obetydlig ,försämring, om man så vill kalla det, i det finhetssatsen nedsattes från 14 lod 1 grän till 12 lod samt qvantiteten af det i hvarje specie använda silfver förminskades från 534,45 till 530,4; ass, således med 0,,, procent. Detta oaktadt, och då hvad som minskades i finheten återtogs i vigten samt de yngre myntsorterna derjemte uttryckeligen blifvit förklarade vara lika goda och gällande som de äldre, har någon klagan öfver denna förändring icke försports, lika litet som man förut ansett sig förfördelad AÅaraf att fUuhatonatonan